reflektioner

Alla människor uppfattar verkligheten på sitt sätt. När den återberättas blir detta som en berättelse, både för den som får höra och för den som berättar. När verkligheten kommer in i en människas medvetande, omformas den, eller den lagras helt enkelt som minne, och med det i form av en berättelse. Människan har inte förmågan att minnas allt hon upplever med sina sinnen. Bara en del fastnar och lämnar spår.

Vad är verkligheten?
Är det, det som människan upplever den att vara, eller är det den bild som kommer fram när flera människor berättar om samma upplevda händelse på sitt sätt (fast det ger inte rättvisa åt händelser upplevda av enbart en person, och hur många behövs det för att en "äkta verklighet" ska komma fram? Den berättar även då.) Eller är det den "orörda" verkligheten som är den sanna? Men då skulle ingen kunna ta del av den.

Är verkligheten en berättelse?
Nej, verkligheten i sig är inte en berättelse, men människan kan bara ta del av den i berättande form. För att minnas och förhålla sig till saker och ting, har hon hjälp av associationer, både mellan nu skeende företeelser och mellan minnen. Utan associationsförmågan skulle människan leva som i ett slags vakuum. Osammanhängande kunskap som skulle vara svår att komma ihåg, och mycket svårare, om än över huvud taget möjligt, att påminnas om något. Nej, utan associationer skulle människan inte fungera. Detta betyder att när hon hela tiden stöter på verkligheten, tar hon in denna i form av associationer i hennes undermedvetna/underliggande behov av att få strukturer och lätthanterlighet i tillvaron. På grund av unika tidigare erfarenheter, skapar sig alla människor olika verklighetsbilder. Verkligheten är ett komplext flöde som alla alltid har tagit och hela tiden tar del av, fast på helt skilda håll och på helt olika stadier. Människan kan få en hel verklighetsbild, eller berättelse, men aldrig få in en hel verklighet i sitt medvetande. Detta betyder dock inte att hon inte kan få en sanning. Sanning och verklighet är inte samma sak.

Jag vill påstå att verkligheten är den "orörda". (Väldigt objektivt.) Men för att få en bredare verklighetsbild än vår egna pyttelilla, får vi del av andras verklighetsbilder för att komplimentera med dessa. Men även dessa uppfattar vi och tycker om på det sätt som vi vill eller snarare, på det sätt som våra erfarenheter har byggt upp grunden för. Så verkligheten är alltså inte en berättelse. Det är däremot den verklighet som vi tar del av och som vi ser som sann.


Från den 19/12 -05, Malin Runnakko

Det verkar finnas ett missförstånd angående den fundamentala mänskliga aktiviteten att kategorisera. Detta är en återkoppling till §24. Det är vanligt har jag märkt att förväxla kategorisering med de kategorier vi delar upp saker i och framför allt vad för mening vi lägger i dessa kategorier.

Först och främst: att kategorisera är inte fel, det är nödvändigt. Om vi inte kategoriserar förlorar vi överblicken över vår värld (detta är sammankopplat med fördomar vilket i sig inte är fel men den utläggningen tar vi en annan gång). Allt vi upplever kategoriserar vi relativt; vi ställer det mot andra upplevelser. Det första vi ser är allt, det är oändligt. Denna oändlighet krymper oändligt med den andra upplevelsen. Vi jämför sedan våra upplevelser med
varandra. De uppleverser som vi tycker bättre om sätter vi högre än andra. Vi har då en framväxande hierarki av olika kategorier.

Det är nu vi kommer till problemet att vi inte tycker om de allmänna kategorierna i världen vi lever i. Det är kategorier som att fetma är dåligt och att man ska se ut på ett visst sätt. Det är kategorier som rik, fattig, smart dum ful snygg (det är inte så enkla kategorier som dessa dikotomiseringar men de fungerar som enkla exempel). Man ser dessa indelningar och ser att det är orättvist. Folk kan inte hjälp att de har hamnat i denna dåliga kategori. Man drar det logiska felslutet att det är dåligt med kategorisering.

Men som jag sa detta är inte kategoriseringens fel, det är kategoriernas värdering som är det man ogillar. Detta felslut leder sådana tankar och åsikter att man inte ska kategorisera och att det är fel att placera människor i fack. Detta är mycket vanskligt då man plötsligt hävdar att man som människa inte ska tänka som en människa. Ens ideal går då plötsligt ut på att inte kategorisera vilket gör att man tar det mänskliga vertyget för att ordna upp världen ur spel. Det är bara det att detta inte är möjligt att göra. I stället kryper kategoriseringen in från andra håll och plötsligt står man där som hycklare.

En annan fallgropp är den att man tror sig funnit en saliggörande kategorihierarki. Jag tänker nu på allahanda extremister/fundamentalister (och kan det vara så att fundamentisterna ramlar in här. jag har en aning om att det just är fundamentister som har lätt att halka dit men det kan ju vara min antagonistiska hållning till fundamentism*). Dessa kan då lätt få för sig att den kategorisering som sker med dessa kategorier är det saliggörande. Exempel på detta är t.ex. kommunism och nyliberalism, men också religiös extremism som korståg och världslig jihad.

*fundamentism - när man utgår från ett antal axiom för att förklara saker genom teorem. Alltså utgår från ett fundament av "sanning" som ska säkerställa att teoremen (slutledningar ur axiomen) visar på sanningar.

jag är sjuk. det är trisst. ska ta ett bad.

Det är inte många som läser detta men fler har i alla fall läst än kommenterat. Det är ingen som har kommenterat. Enligt herr G. så borde jag skriva öppnare. Det finns enligt honom inget att kommentera på även om det kan vara intressanta saker som är skrivet. Så vi får se vad som sker. Jag ska ha det i åtanke.

Att inte vilja erkänna det som är mänskligt och sträva efter en männsiska som passar ens ideal. Detta är ständigt återkommande åtminstone i den västerländska kulturen. Idealet är något vi alla aldrig kan nå. Men det är en drivkraft till förändring. Med olika ideal sträver vi efter att vara olika varelser. Olika bilder av människan framhävs och eftersträvas. Det blir problem när extremisten inte fattar att alla dessa ideal är delar av människans strävan och ryms i vad människan är men det är aldrig människans essens. Människan essens verkar vara just denna förmåga att vara annorlunda. Detta är sagt och sett ur ett mänskligt perspektiv. Ut i från en annan intelligent varelse bedömning kan det mycket väl vara så att denna varierande mångfald på intet sätt ter sig så pass heterogon utan är en mycket tydlig självklarhet hos människan. Dock när man tittar på resten av naturen och skådar andra levande varelser så är det ingen som kommer i närheten av människans brokiga mångfald. Vi uppfinner oss ständigt på nytt. Människan verkar dessutom vara oförmögen att överblicka denna mångfald hos sig själv. Och har en stark tendens att tillskriva andra levande varelser särskilda egenskaper som ryms i människan. Naturen är för människan en avspegling av människan, och i människan ryms hela världen. Vi försöker bryta oss ur vårt subjektiva tolkande men faktum kvarstår att vi aldrig är annat än subjektiva. Vi har inte möjlighet att överblicka hela kosmos och måste därför välja ut det vi finner relevant.

Det är dock ett problem om man inte kan se var den praktiska gränsen för idealet ligger, och man måste också kunna förstå att ens eget ideal inte är det samma som den andres, även om det kan vara mycket nära. En gemensam punkt finns alltid då vi alla är människor. Men världen är annorlunda för varje individ och det betyder att varje individ har en annan uppfattning om vad som är det bästa. (Makt handlar förresten om att styra antingen den andras uppfattning om världen, mjuk makt, eller bara handla efter ens uppfattning utan att ändra uppfattning, hård makt). Att man själv kommit på en bra lösning betyder inte att den andre håller med. Även om man har ett idealt mål betyder inte det att vägen till det målet är något bra. Och det är detta som så många idealister tappar bort någonstans.

I sin iver att undanröja alla hinder för den strävande (framgångsrika) och redan priviligerade glömmer man så lätt den som inte lyckas. Högern ser den som är priviligerad, med begåvning eller matriellt. Den som har möjlighet att lyckas. De som inte orkar, vill, förstår hur man lyckas i får skylla sig själva. Alla har vi ju samma möjligheter. Vänstern ser dock dessa stackares armod och eftersom de skådat ljuset vill de hjälpa dem upp ur detta. Och det kan tyckas rätt att de som är priviligerade ska få stå undan för och hjälpa de som inte vill, kan vet hur att få det bättre. Man kan fårga sig vaför de inte kommer längre.

En sak som kännetecknar vänstern är dess ovilja att kategoriesera människor(klass, begåvning, utseende, karisma etc). Motvilligt går man med på att finns två kön. Tidigare (nu talar vi om Sverige) såg man dessa kategorier och såg att de var orättvisa och skulle bekämpas. I ett land som Sverige där vänstern haft makten i många år borde alltså dessa skillnader mellan olika kategorier av människor inte finnas längre. Då kan man bli upprörd när man inser att de fortfarande finns. Det kan också bli så att man vägrar se att uppdelningen finns och vägrar erkänna att olika människor kanske vill olika saker och/eller faktiskt har olika förutsättningar. Och plötsligt har vi framför oss ett av
högerns stora problem, just att man inte fattar att människor inte har samma möjligheter. Hit kommer dessa två ideologier från varsitt håll och ser det således ur varsitt perspektiv och förstår inte vad den andra menar. När de egentligen båda ser människan inneboende tillkortakommande men vars helhet de inte lyckas skåda pga. sina ideologiska skygglappar.

Vilken bild (har man) Hur delar man upp den (påverkar hur man ser på den). Vilket perspektiv har man?
Höken ser kanske inte svart eller vitt men delar i alla fall upp världen i skarpare gränser.
Vilka delar, samband är det som betonas?
Vad är ens sysfte med indelning man gör? aktivt(medvetet)/passivt (omedvetet) syfte.

Vilken är din föreställda gemenskap? Vilken/vilka enhet/-er (föreställer du dig) tillhör du? Vem/vad skapar/skapade din gemenskap?

En fråga blir komplicerad först med en annan åsikt. Genom att välja att tycka lika som en annan blir frågan genast enkel/enklare. Och genom att tycka/tänka annorlunda blir frågan mer komplicerad, mer komplex. Om vi vill ha en enkel värld så måste vi tänka lika.

vad finns innan det är definierat?

I korthet kan jag beskriva det som att jag tror alla stater (och detta gäller relativt universellt för människor) har intressen som bygger på en komplex kombination av historia, kultur - en självbild som är en blandning av denna kulturella historiska identitet. Detta färgar de korta, taktiska och långa, strategiska intressen som är de mål man strävar efter. Mellan dessa alltså färgat av det som varit och den framtid man söker, är Nu där handlingen sker.

Då kommer vi staters intressen. Dessa intressen tror jag handlar om att man vill kunna påverka. Och ju mer makt man föreställer sig ha desto mer vill man påverka sin omgivning. En stat kan vara mäktig i olika saker. De klassiska är väl, militärt och ekonomiskt men det kan också vara t.ex moraliskt. Det betyder att om man har en stark militär kapacitet så är det våld och hot om våld man använder för att få sin vilja igenom.

Vad dessa intressen
handlar om i praktiken beror i mångt och mycket på självbilden. Alltså den kulturella historiska situationen och hur man vill påverka framtiden.

Det är synd att inte fler akademiker som andra inte läser filosofi. Filosofin är där man finner sambanden mellen
allt vetande. Det är där grunden ligger. Att vara akademiker och inte insatt i filosofi är att undersöka utan förankringen i helheten.

"frukten av allt för mycket frihet är slaveri" Cicero

Man skulle kunna tro att jag är slavofil, det är inte sant. Jag är Eurofil. En eurofil som är undrande över ryssland och vad ryssland är i och för europa. Min europatanke är vid. Jag ser den som en universell tanke och jag vill utvidga europa med tankar från orienten och ryssland. I mitt Europa är Turkiet en del likaså Ukraina och vitryssland. Ryssland själv är också det en del även om ej en del av EU. Men egentligen ha jag inget emot ryssland i ett framtida EU. Då skulle vi verkligen bli en världsmakt. Faktum är att jag vill ha ett starkt Europa som kan påverka världen. För/och jag tror att det är bra för mänskligheten. Europa har gått igenom mycket och kan stå för människovärdet i världen. Vi (Europa) måste knyta Ryssland och Turkiet till oss och på så sätt bygga en gränsöverskridande kulturgemenskap. Att Ortodoxa länder redan är med i EU tyder på att det är dit vi är på väg. Om Turkiet går med oss har vi en brygga till den muslimska världen. Det är farligt att cementera civilisationsgrupperna. Även om det är lätt att gå i de spåren är det bättre att försöka överbrygga dem. Däri ligger min idealism.

Tolka (meningssätta) - den sista mänskliga utposten gentemot "maskinerna" i hennes tjänst. Tolkandet är alltså den ultimata, essentiella mänskliga aktiviteten. Ju mer tekniken kan göra för människan desto mer utkristalliserad blir hennes väsen.

Mellan djur och människa är det endast en gradskillnad, ej en väsensskillnad. Hur mycket tolkar en katt?

Att Tolka - att definiera och bestämma, se vad som är meningsfullt för önskat ändamål.

Självreflektionen finns ej hos djuren, men även den är bara en gradskillnad i tolkandet. Även om det är en ny nivå i tolkandet som ej finns (?) hos djuren.

filosofi och vetenskap - att ifrågasätta det uppenbara.

just nu kallar jag mig socialliberal. Detta eftersom det inte verkar finnas något annat alternativ. Jag läser vänsterns tankar och argument och de verkar inte hålla. Än så länge säger de inget nytt eller vettigt. Som bäst visar de på problem med samhället. Om nu det är som de säger att det liberala ekonomiska systemet är dåligt varför kommer de inte och visar på något bättre. Varför känns det alltid som konspirationsteorier. Att hela tiden kritisera högern men aldrig komma med något eget. jag vill att vänstern ska övertyga mig. Högern verkar mycket mer förstående av världen. Det kanske är så att det är i dag den är det och vänstern förstod världen i går. Sedan kanske det är så att högern är rätt nöjda med hur det är i världen och vänstern inte är det men det stämmer ju inte. Högern i Sverige är inte alls nöjda. Kanske det är så att vänstern när den var framgånsrik helt enkelt dess idéer passade världen då, medan idagens värld är det högeridéer som funkar bäst. Detta måste ju så klart anpassas. Där det varit framgångsrikt har det varit rätt så att säga.

Det verkar vara en pendel som svingas mellan höger och vänster. Högerpolitiken driver ekonomin framåt men skapar förstörelse, bryter upp samhället. Detta leder till en västerpolitik som konsoliderar och tryggar samhället som dock stagnerar. Detta i sin tur driver fram en högerinriktad politik, och så fortsätter det hela.
Och då kommer vi till min tanke om socialliberalism/socialdemokrati som den bästa kompromissen.

Jag tror på att man har mycket av sig själv att tacka eller skylla om sig själv. Man kan inte välja sina gener eller omgivning men man har ansvar inför sig själv och andra vad man gör av det, av sina förutsättningar. Förtsättningarna får inte blundas för. De finns där alltid. Dåliga som bra. Men svårigheter gör kanske att man kan få ut något annat. Arbeta med din självbild. Självbilden kan du styra till en del. Vem vill du vara?

För de små är likhet inför lagen viktigast, att de stora inte kan spela över de små. Därför är enkla regler som är överblickbara det bästa för de små. De stora kan alltid bryta, gå runt de komplicerade regelerna. I enkla regler syns det när de bryts.

post "Till världskapitalismens försvar", Johan Norberg som jag nu läst, började i förrgår. Den har vartit tankeväckande. Den har givit kraft till massa tankar om liberalism som legat hos mig. Den har benat ut vad som är dålig och bra med kapitalism. Den har övertygat mig om den liberala idén som vuxit i mig länge. Nu efter att jag läst den har jag börjat kunna fundera på den och den den lägger sig nu och interagerar med andra tankar jag tagit till mig. Framför allt
är det karl polanyi som den interagerar med. De båda säger så olika saker så övertygande. Jag ska läsa om den och se vad den säger i detta nya ljus, i min nya förståelse som är betydligt större nu ett år senare. jag har utvecklas er än jag då trodde var möjligt.
De två böckerna beskriver två aspekter av samma sak.

En tanke har legat och grott i mig ett tag. Åtminstone sen innan valet. Den dök upp Eu-valet om jag min sätt, alltså det senaste till europarl. Det är att den liberala dokrinen är som bäst som övergripande men den socialistiska i det mindre. Socialismen fungerar ofta i små sammanhang medan den kollapsar ju större sammanhang denhar att göra med. Mycket antagligen för att man inte kan överblicka detta stora hela. Det liberala däremot ger en bra struktur som ordnar det stora oöverblickbara på ett effektivt sätt. Problemen är där i stället att den alinierar människor på den lilla nivår. Min tanke var att rösta höger i riksdag och "vänster" i närmare val. Vänstern kan inte göra så stor skada om den indirekt styrs av ett liberalt regelverk, vilket är precis som vi haft det i sverige och omvänt slår inte den liberala obarmhärtiga logiken sönder det lilla om det organiserar sig socialistiskt.

Den motsatta ordnigen kan säkert vara effekitiv men är aldrig bra för människan.

Allt handlar (för människan) makt och vilja. Makten att påverka och viljan att vad göra av makten. Detta är orsaksförklaringen, i fysiken saknas viljan, endast reglerna, alltså makten/kraften som påverkar. Inom biologin finns den funktionnalistiska förklaringen som kan användas då det inte finns en vilja som styr men orsakerna är dålda i sin komplexitet.

Människans vilja är inte fri, men den styr. Samhället är som en väg viljan styr efter, det finns flera filer och ett antal avfarter. Samhället har en tydlig mittfåra. Styr du utanför vägen blir det krångligt men det kan verkligen gå. Vissa samhällen gillar inte avfällingar.

Vissa filosofer gillar liknelser som A & B etc. De tror nämligen att det är mycket mer exakt och alltså bättre vid en filosofisk redogörelse. Det är säkert så att man vinner något i det. Men vad de missar är att människan alltid tolkar. Att deras exakthet även det är bild som tolkas. Och för att kunna tolka den denna mycket abstrakta bild rätt krävs skolning i detta abstrakta språk. Det är med andra ord svårt att kommunicera med dem som inte kan detta språk vilket är dem vilka som skulle behöva höra det.

logiken beskriver en värld. Den formella logik vi har, försöker beskriva vår värld men världen är allt för komplex. Det är möjligt att matematiken är språket som beskriver världen utan människan, utan medvetande och vilja. Logiken försöker beskriva den värld som är människans, men det är en beskrivning som väljer ut bara vissa delar av människans värld. Det är ett misstag att blanda samman människans värld med den verkliga världen. Människans värld är inte logisk. Logiken är ett meningsättande av världen. logiken beskriver bara den rationella delen av människan. Problemet är sen antiken har människan beskrivits som essentiellt rationell, vilket bara är en del av sanningen. Vissa människor är mer rationella än andra. Det finns andra viktiga delar av människan som inte får plats inom det rationella. Till exempel det mystiska. Det rationella är människans organisering av världen, så att den blir rationell. Vi rationaliserar, meningsätter den utifrån vår egen världsbild som inte behöver vara rationell för en annan individ.

det finns så många villosprår för tanken.

För ökad rikedom krävs effektivisering som generar resultat för mindre kostnad i energi (som kan mätas på olika sätt så som arbete, pengar, land etc). Ju fler som arbetar, genererar resultat (på allt effektivare sätt) desto mer märks effektivitetsförbättringen. teknologisk och vetenskapligt (så som organisations förbättrning) framåtskridande är nödvändigt för att öka levnadstandard. Robotisering är det stora målet, där människan kan ägna sig åt endast tanken och det kropssarbete som hon själv önskar. Tanken kan aldrig få överlämnas till någon annan. Det kan och bör nog tänkas att roboten/maskinen aldrig ska ha destruktiv makt. Våldsmonopolet ska vara underrställt människan. Hon, den tänkande härskarinnan.

för att börja tänka i nya banor kvävs missnöje med de svar man får vid en fråga vilket skulle kunna vara att svaret är tystnad. Att då försöka svara själv på denna fråga man nu undrar över. Det är ju bra att när man försöker besvara en fråga letar efter svar vilka man kan ta ställning till. Det är ju fullt möjligt att svaren finns men kanske på olika ställen och att det bara behövs en sammanställning eller så är det mer arbete som krävs.

England som fort i Europa vilket gör att Europa inte kunnat enas bakom en härskare.

historien upprepar sig. Det kan man alltid tänka på. Men man vet ju aldrig vad som upprepas. Det som är är att människan verkar ha en grundförutsättning som låter henne uppträda på liknande sätt under liknande situationer. Vilket betyder att man kan se mönster upprepas, men aldrig detaljerna. Och eftersom detaljerna alltid är annorlunda blir det aldrig lika dant och vi kan alltså bara se likheter och aldrig det samma.

/Det faktiska som är, och hur man ser på det/

kvaliteten på dagens tänkare är inte mindre än tidigare men kvantiten är överväldigande större. Att komma med nya tankar är nästan omöjligt då man inte kan överblicka de alla som finns. Är det så att med den stora massa utbildade så flyttas tankens positioner fram tillsammans och platsen för den enskilde giganten inte längre finns eller är det bara så att vi är inne i ett paradigm som en rad giganter byggt åt oss under 1900-talet? Är det så att vi nu måste utforska dessa grundtankar och se vad de ger? När är då tiden mogen för en ny tanke? Det vet man inte. Det är bara att tänka och se om det är något intressant som kommer fram.
   (jag vill [så gärna] säga något [nytt] om människan, hon som är min stora fråga)

Kvalitet contra kvantitet. Det kvalitativt bättre har för mig alltid framstått som det bättre alternativet. Jag fick en tanke nu angående valet mellan dessa i militära frågor. kvalitet blir det bättre valet endast om detta är banbrytande eller långt i framkant, är så att säga effektivt. Det kvalitativa måste vara dyrt. Om det inte är det så kan man lika gärna satsa på kvantitet. Se på Napolion som kunde utrusta sina soldater i massor. Inte förrän nu under senare tid har kvaliteten satts åter i fokus. Min tanke är att först kan det kvalitativa vinna, sedan uppfinns ett billigt motvärn, som armborst och hillebard mot riddaren, som tvingar bort det kvalitativa valet och sedan dyker ngt banbrytande åter upp igen och detta nya dyra är det effektiva som det gamla många inte kan försvara sig mot. Det kvantitativa kan bara bli det effektiva efter att det banbrytande blivit norm. Kvaliten ligger i det nya paradigmet, kvantiteten i det vardagliga, i rutinen. Den som ville hålla hög kvalitet måste hela tiden utveckla sig, ligga i bräschen. Det är ju nästan hegelianskt - tes, antites - syntes.

jag känner att jag i mitt liv samlar en massa tankar. Samlar fakta och förståelse av världen. Det är min förståelse av världen. Detta skulle jag vilja samla. Min bild av världen är i mångt och mycket vad jag är. Det är utgångspunkten för alla mina handlingar.

Jag har bestämt mig för att börja publicera mina reflektioner. Så nu lägger jag upp ett urval av dessa.