§31. Att förstå - missförstå
Jag kom att tänka på detta iom. rapporteringen från Ryssland och hur Putin framställs. Ryssarna verkar genuint gilla honom. Och tittar man närmare på vad han sysslat med så förstår man det så mycket bättre. Men ju mer jag lär mig om detta desto sämre verkar analyserna jag läser.
Att förstå är så mycket mer än bara översätta språket, språket finns i flera lager och meningen är alltid fast i kontexten. För att förstå det någon säger måste detta förstås i set uttryckande subjektets kontext. Likaså en handling kan aldrig tas ut ur sitt sammanhang. Detta att handlingar (och uttalanden) tolkas utifrån fel kontext är grunden till så mycket missförstånd. Om man vill förstå folks handlingar måste man sätta sig in i den personens värld. Det är så mycket lättare att uttala sig om världen om man inte behöver försöka förstå den andra men så mycket klokare blir man inte.
§30. Kroppen
Jag läste i DN kulturs söndagskolumn av Nina Björk idag "I en kroppsfixerad kultur har vi likväl glömt kroppen" . Jag tänkte vidare på detta.
I begynnelsen är kroppen. Kroppen är vår utgångspunkt från vilken vi möter världen. Det är genom kroppen världen möter oss. Detta kan ses som banalt men det är så lätt att glömma bort kroppen när vi hela tiden framhäver tanken. Men tanken, det mentala är underställt kroppen som begränsar oss. Vår liv, våra upplevelser är alltid underställde detta, ja även vår tankekapacitet. Kroppen är gränsen vi aldrig kan komma förbi. Vi har tur vi människor som kan förlänga vår kropp med verktyg och på så sätt tänja på vår kropps begränsning.
I begynnelsen är kroppen. Kroppen är vår utgångspunkt från vilken vi möter världen. Det är genom kroppen världen möter oss. Detta kan ses som banalt men det är så lätt att glömma bort kroppen när vi hela tiden framhäver tanken. Men tanken, det mentala är underställt kroppen som begränsar oss. Vår liv, våra upplevelser är alltid underställde detta, ja även vår tankekapacitet. Kroppen är gränsen vi aldrig kan komma förbi. Vi har tur vi människor som kan förlänga vår kropp med verktyg och på så sätt tänja på vår kropps begränsning.
§29. 070425 mot utilitarism etc
Jag har svårt för moralfilosofin där man "enkelt" räknar ut vilka handlingar som är de rätta (om jag fattar det rätt verkar det vara sk. "konsekventialism*"). Problemet jag ser är man kommer fram till hur människan bör handla för att vara god. Problemet är dock att man i ett sådant statiskt system lätt kommer fram till att människan inte är och bra och på något sätt blir den verkligt moraliska handlingen att ta livet av sig (och kanske andra människor som beter sig illa (alla!)) - Jag kommer att tänka på på sådana grupper som tycker att man inte ska fortsätta fortplanta sig för att det skulle vara bättre för världen. För mig är existensen till för människan. Min värld är människans värld. Världen existerar för människan. Något att annat kan jag inte hävda utan självförnekelse. Det kräver alltså att man kan finna den icke människoförnekande moralen, som i sin tur kräver att man finner människan.
När man insett att människan objektivt inte är universums centrum är det dags att visa att människan är människans centrum. Människan är subjektivt universums centrum. Varje upplevande individ är därmed universums centrum.
*även teleologisk etik, en grupp etiska läror som menar att (1) det är meningsfullt att rangordna olika handlingsalternativ med avseende på deras utfall eller konsekvenser, och (2) att man bör välja det handlingsalternativ som är högst rangordnat (eller ett av de högst rangordnade, om det finns flera likvärdiga alternativ). http://sv.wikipedia.org/wiki/Konsekventialism
När man insett att människan objektivt inte är universums centrum är det dags att visa att människan är människans centrum. Människan är subjektivt universums centrum. Varje upplevande individ är därmed universums centrum.
*även teleologisk etik, en grupp etiska läror som menar att (1) det är meningsfullt att rangordna olika handlingsalternativ med avseende på deras utfall eller konsekvenser, och (2) att man bör välja det handlingsalternativ som är högst rangordnat (eller ett av de högst rangordnade, om det finns flera likvärdiga alternativ). http://sv.wikipedia.org/wiki/Konsekventialism
§28. 0704-- Tyckande i ständig förändring
Åsikter är dynamiska. De ska förändras med tiden. Förändras ned den ökade erfarenheten och den förändrade omgivningen. Den som tror att en åsikt ska vara fast har tagit miste. Detta leder visserligen till paradox av samma typ som den klassiska lögnarparadoxen (är uttrycket: "nu ljuger jag" en lögn?) - om denna åsikte om den föränderliga åsikten förändras vad är den då?.
Denna paradox är ett logiskt problem som filosoferna brottats med. Jag tror den kommer mångt och mycket av vårt språks begränsning. Vårt är inte det ideala uttrycksmedlet. Det är ett verktyg som växt fram efter behov och kan därför inte uttrycka var sak vikan tänka. Men det är med språket vi formulerar våra tankar. Vi måste hela tiden tänja språket så att det kan uttrycka mer.
Världen-i-sig, den objektiva världen har kanske en sanning, men människan har alltid (och hennes värld) har alltid flera sanningar och det är som avspeglas i hennes språk som aldrig kan beskriva något exakt som det är utan måste göra det från flera olika håll precis som människan upplever världen från flera olika, ibland motstridiga håll.
För mig framstår det där med som rätt lönlöst att försöka formulera den mänskliga världen i enkla formler. Dessa kan mycket väl vara mycket användbara när man försöker få fatt i den objektiva världen, vilket dock är en värld bortom människans upplevelse. Så för att beskriva människan kanske konsten är det bästa sättet. Abstrakta formler leder ingen annan stans än förbi människan, och försöker man få in henne i dessa snäva former reduceras hon till något som ingen känner igen.
Denna paradox är ett logiskt problem som filosoferna brottats med. Jag tror den kommer mångt och mycket av vårt språks begränsning. Vårt är inte det ideala uttrycksmedlet. Det är ett verktyg som växt fram efter behov och kan därför inte uttrycka var sak vikan tänka. Men det är med språket vi formulerar våra tankar. Vi måste hela tiden tänja språket så att det kan uttrycka mer.
Världen-i-sig, den objektiva världen har kanske en sanning, men människan har alltid (och hennes värld) har alltid flera sanningar och det är som avspeglas i hennes språk som aldrig kan beskriva något exakt som det är utan måste göra det från flera olika håll precis som människan upplever världen från flera olika, ibland motstridiga håll.
För mig framstår det där med som rätt lönlöst att försöka formulera den mänskliga världen i enkla formler. Dessa kan mycket väl vara mycket användbara när man försöker få fatt i den objektiva världen, vilket dock är en värld bortom människans upplevelse. Så för att beskriva människan kanske konsten är det bästa sättet. Abstrakta formler leder ingen annan stans än förbi människan, och försöker man få in henne i dessa snäva former reduceras hon till något som ingen känner igen.
§27. Att tala med fienden
Jag läste i DN (DN kultur 12/4-07) om en ny bok om Majakovskij. Där efterlystes vad Majakovskij brann för. Uppenbarligen är Majakovskijs ställningstaganden moraliskt problematiska. Han är en fantastisk språkanvändare. Men helt klart stödde han en förkastlig regim. Hur som hellst fick detta mig att börja fundera vidare kring detta att vilja förkasta något för vad den förknippas med. Jag minns t.ex en vän till mig som sa att han var tvungen att sluta lyssna på en rockgrupp han tyckte var asbra men som nu förstått hyste andra politiska åsikter än honom (gruppen uttryckte inte sina politiska åsikter i musiken). Denna tanke tycker jag mig finnas lite var stans. Och den är djävligt ytlig. Den bäddar för att man ska stänga in sig i det man redan godkännt. Det politiskt korrektas dödsfälla.
Vad skaparen (som inte behöver vara konstnär utan jag syftar på den allmänt kreativa* personen) har för åsikter och vad som driver är visserligen viktigt för att man ska kunna förstå plats i helheten. Man kan inte plocka ur något ur dess sammanhang och tro att det fortfarande är det samma. Men bara för att man tycker att en viss del hos något är fel betyder inte det allt där är fel. Det kan ju vara så att det där du tycker är så fel faktiskt har en hel del saker som är riktigt bra, bara det att du ännu inte sett det.
Det är därför man ska våga titta på fienden. Om du kan erövra det bästa hos fienden då har du gjort betydligt starkare. Om detta nu leder till att man förvandlas till det man bekämpar då är man besegrad. Men ibland är det inte fel att besgras. Det är bara i sagan som svart och vitt är tydligt. Det är därför man måste känna sin grundläggande moral. Ty om inte så är man bara ett offer för dem som vill utöva sin makt över en. Om man inte känner sin moral är det så lätt att dras med i det som skall vara rätt och där detta rättas logik leder mot katastrofen. Men bara för att en människa dragits med för långt. Bara för att en människa tappat bort sin moral betyder inte att den är fullständigt förkastlig. En människa rymmer betydligt mer än bara ett syfte. Vad som får en människa att göra olika val handlar om så mycket. Att inte kunna se bortom det usla en människa gjort leder till att vi aldrig kan acceptera något nytt eller annorlunda.
Idén om att en persons moraliska ställningstaganden och handligar (och de ickehandlingar) besudlar andra handlingar av samma person leder dessutom ofta till förnekelse av den man beundrars misstag. Logiken därav ger ett klimat där ens egen guru upphöjs och renas från det man inte vill se, samtidigt som motståndarens upphöjde förkastas - dens goda är inte gott då det är besudlat. Missförståndet frodas och ingen lär sig något av den andre.
*den definition av kreativ som jag brukar använda mig av är "att få fram något nytt ur vad som redan är".
Vad skaparen (som inte behöver vara konstnär utan jag syftar på den allmänt kreativa* personen) har för åsikter och vad som driver är visserligen viktigt för att man ska kunna förstå plats i helheten. Man kan inte plocka ur något ur dess sammanhang och tro att det fortfarande är det samma. Men bara för att man tycker att en viss del hos något är fel betyder inte det allt där är fel. Det kan ju vara så att det där du tycker är så fel faktiskt har en hel del saker som är riktigt bra, bara det att du ännu inte sett det.
Det är därför man ska våga titta på fienden. Om du kan erövra det bästa hos fienden då har du gjort betydligt starkare. Om detta nu leder till att man förvandlas till det man bekämpar då är man besegrad. Men ibland är det inte fel att besgras. Det är bara i sagan som svart och vitt är tydligt. Det är därför man måste känna sin grundläggande moral. Ty om inte så är man bara ett offer för dem som vill utöva sin makt över en. Om man inte känner sin moral är det så lätt att dras med i det som skall vara rätt och där detta rättas logik leder mot katastrofen. Men bara för att en människa dragits med för långt. Bara för att en människa tappat bort sin moral betyder inte att den är fullständigt förkastlig. En människa rymmer betydligt mer än bara ett syfte. Vad som får en människa att göra olika val handlar om så mycket. Att inte kunna se bortom det usla en människa gjort leder till att vi aldrig kan acceptera något nytt eller annorlunda.
Idén om att en persons moraliska ställningstaganden och handligar (och de ickehandlingar) besudlar andra handlingar av samma person leder dessutom ofta till förnekelse av den man beundrars misstag. Logiken därav ger ett klimat där ens egen guru upphöjs och renas från det man inte vill se, samtidigt som motståndarens upphöjde förkastas - dens goda är inte gott då det är besudlat. Missförståndet frodas och ingen lär sig något av den andre.
*den definition av kreativ som jag brukar använda mig av är "att få fram något nytt ur vad som redan är".