reflektioner

Godhetens paradox - att vilja gott är inte det samma som att verka gott.
Människor vill vara goda och jag tror att det är en stor anledning till att de väljer att vara vänster. Det är att välja att vara god. Den marxistiska analysen ger ett verktyg att kritisera kapitalismen och det librala samhället i vilket man ser så många orättvisor. Det spelar inte så stor roll att denna terori inte verkar stämma eller att den goda strävan visar sig leda fel gång på gång. Hur kommer det sig? Här följer en förlklaring.

Problem med den marxistiska analysen (marxister är här inte 'socialister', 'vänster' eller t.ex. 'kommunister' per se utan de intellektuella som analyserar världen utifrån ett marxistiskt perspektiv som i sin tur grundar sig i Hegels dialektik)

Man kan fråga sig vad idén om Herren och slaven gett för bild av verkligheten. Är et verkligen sant att världens relationer består av sådana maktrelationer? Tänk om det är helt annorlunda, eller att det bara ibland är så. Det är kanske en gråskala, eller en färgskala. Då kan man fråga sig om vad den marxistiska analysen har för värde.

Den säger inget om hur världen är, bara hur den uppfattas, eller rättare presenterar världen på ett sätt som gör den lätt för människor att inordna i en helhet. På så sätt är den lik rasismen. Det är en analys som lämpar sig väl att göra världen begriplig på det sätt att en historia, en berättelse kan bildas. Det blir lätt att till sig den bild som förmedlas. Däremot är det svårare att faktiskt arbeta ut denna historia ur alla fakta. Problemet är att det primära är att konstruera denna berättelse, inte att faktiskt för stå hur världen faktiskt fungerar.

I den marxiska traditionen pressar alla in sina analyser i samma narrativa struktur och då framstår alla dessa tillsammans, som sins emellan stödjer varandre på samma sätt, som något som faktist är på riktigt. När det egentligen är så att de mytologiserar världen. Pga. detta förklarar marxister inte så mycket nytt, de lyckas bara förmedla det nya som händer i det gamla narrativet som påbörjades av Marx. Med varje berättare blir narrativet starkare, traditionen  förmedlas och analysen framstår som allt sannare.

Marxistisk analys är däremot bra för på att dra delarna till en helhet, visa upp samband etc, men det måste göras i en miljö som är kritisk till vad som sägs och det är synd att den marxistiska miljön är så fast i sitt traditionella narrativ.

Det är intressant att se hur denna marxistiska berättelse ligger till grund för  vänstertänkare och deras idéer om hur samhället ska organiseras. Det är först när man förstår denna berättelse som man kan förstå hur man kan kritisera t.ex kapitalismen med faktiska faktafel. Berättelsen blir viktigare än enskilda fakta. Överbevisas ett faktum byter man inte ståndpunkt, man byter till ett nytt faktum som man kritiserar utifrån. Olika fakta kan också tolkas sinsemellan kontradiktiskt beroende på hur det ska användas, ändamålet helgar medlen. Vad än den kapitalistiska gör är det dåligt. Man kan alltid hitta något faktum som visar på det.

Varje omdöme kräver en värdegrund. Den enda bestående värdegrunden hos vänstern är att kapitalismen är dålig, vilket verkar vara grundat på att profit är utsugning. Eftersom det inte verkar vara fallet faller hela arguemantetionen. (Det är slående hur man håller fast vid en nationalekonomisk analys som är så krånglig och inte verkar stämma när det finns andra teorier som både är enklare och förklarar mer)  

Marxismen är  att försöka se systemet utifrån - att se kapitalismen (det rådande systemet) för vad det är, inte vad det verkar vara. Man kan fråga sig hur mycket ett eget system det är. För mig ser det mer ut att vara det "nuvarande" sättet att organisera världen vilket inte går att koppla bort från historien. Det är en utvecklingsprocess. Då blir målet att försöka se samhället för vad det är, inte vad det verkar vara. Frågan är om man med det mänskliga språket kan uttrycka något som inte är en del av människan. Och där med kan man fråga sig om det går att tänka sig utanför människan. Marxismen blir bara ett av flera sätt att beskriva mänskigheten och frågan är då hur värdefull marxismen är. Den blir om den verkar i en kultur med flera röster om inte vettig, så i alla fall inte skadlig (jag landar nog i att alla röster är bra att de finns men att jag måste bekämpa dem jag inte håller med om), men om den får råda ensam utan motstånd då är den mördande galen. Man kan aldrig låta en ensam åsikt få råda i samhället. Det är synd att marxisterna får det att låta som att deras åsikt inte hörs då den är mycket välspridd.

I en diskussion med Tomas framförde han en mycket intressant analys av ett problem (genus-/genusproblemet?) med strukturen dagens samhälle är att en grupp, den dominanta gruppen av vita heterosexuella män, inte ser sig själv som grupp. Alla andra grupper som kvinnor, invandrare,  homosexuella ser sig som grupper och andra ser dem som grupper. Detta medan den dominerande gruppen är individer.

Enligt Tomas (via Tiina Rosenberg om jag förstod det rätt) måste den dominerande gruppen börja se sig själv som grupp, och de andra grupperna måste även de se den dominerande gruppen som en grupp, inte som en samlingindivider.

För mig, som tillhör denna dominerande grupp, är detta ett problem eftersom jag strävar efter att försöka se alla människor som individer. Jag tror inte att man ska försöka dela in folk i grupper. Jag tycker att alla människor ska ses som en grupp av individer. Det betyder inte att jag inte ser att det finns olika grupper av människor. De flesta (alla?) människor tillhör flera grupper vilket är en del av individens bakgrund. För mig kommer så att säga individen först, grupptihörigheten är sekundär. Problemet för de icke-dominerande grupperna är att deras gruppptillhörighet kommer före individen, grupptillhörigheten är primär. Jag vill att man ska arbeta för att alla människor primärt ska vara individer för varandra, grupper sekundärt.

Jag tror att det är precis detta synsätt Tomas och Tiina vill kritisera. Grupperna finns där och det måste erkännas. Att den dominerande gruppen inte erkänns som grupp är ett problem. Det ska lösas genom att även den gruppens grupptillhörighet blir primär.

Den lösningen betyder att man strävar efter att alla ska få det lika dåligt istället för att man strävar efter att alla ska få det lika bra. Det är som när man inser att man kan inte göra alla rika, då gör vi alla fattiga i stället. En sådan logik leder till att man istället för att sträva högre strävar efter att hålla nere alla som är för bra. Visst kan det vara svårt (för att inte säga ogörligt) att ändra samhällsstrukturen så att alla grupptillhörigheter är sekundära, men det är ett värdigt mål. Det är inget som säger att det är lättare att sträva efter att den dominerande gruppen ses på samma sätt som icke-dominerande grupper, men det är uppenbart att målet är ovärdigt.

Jag, som tillhör den dominerande gruppen står inför ett dilemma. Hur ska jag kunna hävda något utan att dömas som en av de dominerande? Antingen talar jag utifrån min erfarenhet och vad jag tycker är rätt. Eller så försker jag sätta mig in i andra grupper som jag inte tillhör och försöker förstå hur de ska hjälpas, men kan inte använda mina erfarenheter eftersom de anses vara infekterade av min grupptillhörighets privilegier. Jag får inte säga något för att jag tillhör gruppen som alltid säger saker. Den dominerande gruppen konstituerar världen. Jag vill inte dela in världen i grupper på det sättet. Det är dominerande individer, människor med makt på olika sätt som konstituerar världen (de olika upplevelsevärldarna). Dessa individer tillhör olika grupper varav vissa mönster kan urskiljas.

Ett problem med att tala om grupper är att grupperna framstår som allt. Det är ett samspel mellan individer i grupper och grupper av individer. jag vill lägga tonvikten individer, inte på grupper. Problemet med detta är att när att när bara individer betonas är det ofta så att individer ur icke-dominerande grupper missgynnas. Hur man ska komma åt det problemet tror jag det bästa sättet är att diskutera detta som problem. synliggöra problemet, medvetandegöra det. Däremot tror jag inte på att kvotera och lagstifta, reglera fram förändring. Åtminstone inte i första hand. Det är att konstituera grupper. Det man ska göra är att ge individerna så mycket makt som möjligt. Så att individerna kan bryta ned de gamla strukterna. Formella strukturer ska göras jämlika. Informella strukturer är tankestrukturer, för att ändra dem krävs att tankarna ändras. Frågan är hur ändras tankarna när lagarna/reglerna görs så att vissa grupper priviligeras. Jag skulle säga att gruppkänslan stärks och det blir attraktivt att tillhöra en priviligerad grupp. Men kanske också att grupperna vill hålla ute individer från gruppen (så det inte blir fler som konkurerar om den privligerade statusen. Detta är inte ett problem för gruppen kvinnor, men väl för alla andra grupper som inte är lika lätta att skilja åt. När är man t.ex. inte svart eller same). Hur lagar/regler förändrar tankemönstret skiljer sig antagligen mellan olika grupper och mellan olika individer (en grupp kanske ser det som bra men individen som tillhör gruppen kanske inte alls tycker det) vilket gör det mycket svårt att överblicka om det är en bra åtgärd.

Det argument jag tycker är det starkaste för att reglera för jämlikhet är att det tar tid att ändra ett samhälle. Och även om samhället förändras till det bättre missar individer denna förändring. Det är inte en stor tröst för kvinnan på 1800-talet att vi idag är mycket mer jämställda. Det är samma argument som att rikedom ska fördelas mellan männsikor lika. Vad gör man för individen nu?

när ska man inte reglera mer?

Problemet är att skilja mellan rättvisa som process och rättvisa i en punkt i tiden. Varje tidpunkt kan vara orättvis men processen rättvis. För individen är det viktiga att en annan fördelning är möjlig, att individen kan påverka sin situation till det bättre.

Man kan aldrig tillfredställa alla individers rättvisa i punkten nu. Däremot måste processerna vara snabba, en individ får inte missas för att processen går för långsamt. Frågan blir, vad vill individen. Det är olika för varje individ. Därför är demokrati viktigt.

Var är demokrati viktigt?

Tänk dig ett sinne (mind) så mäktigt att det kan hålla så många parametrar i sinnet samtidigt att och sådan sinlig fömåga att hela universum, makro som mikro, kan skådas och utan anledning eller mål, objektivitet. En naken gud, redo att kläs av dig med ditt paradagm, din tro.

Vissa människor kan så starkt hävda sin åsikt att man dras med, fast man inte håller med egentligen. De är så säkra på sin sak att ens världsbild ändras av deras ord, även om det bara är under en kort stund. Jag förundras över deras övertygelse och att de har svar på så många frågor. Jag står där och undrar över min egen tankeförmåga. Men efter lite eftertanke är dessa alltsom oftas fundamentalister/idealister som håller sig till ett paradigm (eller tro om man så vill) i vilken de tolkar hela världen som då framstår som tydlig. I en tydlig värld är det lätt att säga saker, de blir lätt rätt så länge man håller sig inom paradigmet. En människa behöver ett paradigm att ordna sina tankar och intryck i men för en stackars tvivlare som jag själv som ifrågasätter paradigmen, själva grundvalen för hur man ska se på världen är det svåre. Jag saknar Den nakna guden.

Frågan är alltså vad för paradigm man ska välja. Man kan inte ha två paradigm samtidigt. När det gäller naturen vilar jag måt naturvetenskapens paradigm. Men jag är intresserad av människan och hennes värld, alltså världen som hon skapar den. Jag är fast förankrad i den västerländska idétraditionen, där jag urskiljer en rad paradigm om hur man ska se på världen. De ger alla olika svar på hur man ska ordna samhället.  jag tänker nu på ideologierna. Här tar jag upp dem ytligt utifrån det grundproblem som de försöker svara på. För mig finns det fyra stycken att ta ställning till. Det är: liberalism (som i detta fall även innefattar anarkism), socialism, konservatism och en nykomling; ekologism.  

Ekologismens problem är att människan förändrar världen. För dem är människan en underordnad del av världen. Det kanske är sant om man tittar utanför människan, jag tror inte människan är skapelsen krona, men att inte sätt människan först är självförnekelse. För människan är världen för människan. Att människan skulle vara för världen är att underordna henne under något som kanske (och antagligen) inte bryr sig alls om detta. Har världen ett förstånd? Det tror jag inte, även om jag inte kan veta säkert. Men precis som jag inte tror på Gud, tror jag inte heller på Gaya. Jag tror på människan.

Konservatismens grundproblem är samhällsförändringen. När samhället förändras blir det problem. Nya problem uppstår och människor måste anpassa sig. Förändringen, om den finns, måste ske långsamt så att man hinner med. Konservatismen uppkom som en reaktion mot liberalismen (de extrema kallas reaktionärer) och anser att det finns en massa bra saker i samhället som inte ska förändras. Traditioner är bra etc. Problemet är att även om samhället står still består det av en föränderlig massa av människor. Dessa människor har inte valt de strukturer som de ska anpassas till. Jag vill kunna påverka min situation utan att bli åtsagd att vår kultur och tradition säger annorlunda. Även om jag så klart är påverkad av kulturen ska den ifrågasättas och dess strukturer strukturer kunna ändras. Det i nutidens individer svaret på hur samhället ska vara ligger.

Socialismens grundproblem är orättvisan. Där rättvisa definieras som jämlikhet, som man vill ha på alla plan. Varför ska vissa vara rika och priviligerade. Varför ska vissa ha makt över andra. Detta vill man ändra. Det är förståligt och nobelt. Problemet, eller i alla fall ett problem är att människor är olika. Människor vill inte samma sak. Möjligen kan vi se till så att alla människor får samma matriella standard*. Men att alla människor skulle vara lika skulle betyda att vi ändrade på människan. Det är att inte vara nöjd med människan som hon är. Åtminstone jag tycker att det är en läskig tanke om alla människor skulle vara lika, vilket är det ända sättet eftersom det är i olikheten avunden kommer.

Liberalismens grundproblem är individens frihet, och rätt till att själv välja och bedöma vad som är bäst för var och en själv.

Det finns en konflikt mellan socialister och liberaler om rättvisa, vilket i mångt och mycket handlar om negativa och positiva rättigheter. Frågan är var man ska dra gränsen.


*Frågan om ekonomisk utveckling och fördelning av resurser tar jag inte upp här. Det är en viktig och intressant fråga som helt klart en länkad till detta men jag är inte så intrersserad av den. Kapitalismen är uppenbart den bästa formen hittills enligt mig.

idag fick jag besök av Niklas från Com Hem som skulle fixa internet hos mig. Det var bara det att Niclas kunde inte göra det för att det fanns inga bredbandskablar dragna. Så jag förblir internetlös. Vi får se vad som händer. jag funderar på mobilt bredband.

Marx bygger sin uppfattning om ekonomin på Hegels historieuppfattning. Hegels filosofi beskriver världen utifrån hur männniskan uppfattar den, den är kollektivt subjektiv - kulturell. Marx förklarar den ekonomiska utvecklingen som en mytologi fast i national-filosofisk-ekonomiska termer. Det förklarar varför marxismen är så tilltalande som teori även om den inte verkar stämma för fem öre.

I förrgår ställde min kollega Samuel frågan: Varför stänger alla affärer så tidigt? Varför har de inte öppet längre? Varför har de öppet på dagen när alla jobbar? (jag hoppade in två timmar innan för att han skulle ha tid att handla något)
Mitt svar var: alla jobbar inte, på dagarna kan de arbetslösa, sjukskrivna och alla andra bidragstagare handla. Det är därför som vi behöver höga bidrag. De kan ju inte handla annars. Så för att det ska vara meningsfullt att ha öppet på vardagen så behövs denna subvention av detaljhandeln - Staten och kapitalet de sitter i samma båt....

Vänstern vill så gärna vara god att den glömmer att verkligen titta på världen. Jag tror att många inom vänstern har kategoriskt fördömt allt som luktar höger som ondska. Det gör att de missar det goda i andra ideologier. Ideologierna vill människans väl (även fascismen som dock avgränsar människor i olika grupper, de som inte ingår i ens grupp är inte myckett värda). Jag tror socialismen har spelat ut sin roll. Jag tror att alla inom vänstern måste våga erkänna det. När man gjort det kan man på riktigt börja diskutera världens problem. Nu förkastar man saker som faktiskt utan tvivel är bättre än vad någon socialist någonsin presterat i verkligheten bara för att det är en ideologi man förkastat. Det är en synd om något. Socialismen har blivit en religion för ateister som vill vara goda.

Hur samhället är organiserat ger olika effekter på hur människors liv utformas. När det som i vårt samhälle finns möjlighet att välja sysselsättning leder detta till att människor i högre grad väljer ett yrke med liknande tankar och väderingar.

Om jag inte hade studerat på universitetet hade jag med stor sannolikhet blivit snickare eller byggarbetare. I den miljön hade jag varit främmande. Jag har alltid dragits till filosofi och förståelse. jag hade varit en person med tankarna i det blå.

Det som händer när människor kan välja är att en likrikning sker. Detta kan man även se bland invandrare som väljer att bosätta sig där andra från sin folkgrupp lever. Hade vi istället haft kvar det klasslåsta samhället hade vi istället i högre grad haft blandade sortes människor (dock inte blandade klasser) inom olika yrkesgrupper.

Detta fick mig att minnas något jag tänkte för ca. ett år tag sedan om hur evolutionen i ett postmodernt samhälle fungerar.

detta är en bild av filosofin och vetenskapen och deras relation

om det är otydligt (vilket det är) så står det vid pilarna; filosofin, vetenskapen.

Bilden visar hur vetenskapens grenar (här tentakler) växer ur filosofin och sedan förgrenar sig. Filosofin är i sin tur indelad och indelar sig i olika områden. Filosofin höjs allt högre uppåt på vetenskaperna som söker sig nedåt mot verkligheten.

Genom att ständigt klättra allt  högre i kunskapens torn utvidgas ens horisont, gränsen för vad som kan skådas av världen. Jag drivs ständigt att klättra högre och se mer av världen. Men det är inte alltid man kan skåda något bara för att man klättrar allt högre, ibland måste man ner på marken och titta närmare på något, men om ens horisont är allt för snäv, om man inte kommit så högt i tornet så kan det vara svårt att förstå det man ser, ens värld är för liten för att sätta det skådade i ett relevant sammanhang. Det är dessutom nödvändigt att likt Nietzsche gå under och titta på det som  gömmer sig under tornet, ty tornet sträcker sig nedåt lika långt som det reser uppåt. Det är bara så mycket dunklare där nere. Tornet reser sig mot oändlighetens ljus, men om det inte vore för dess slingrande rötter skulle tornet rasa.