reflektioner

Därav sökte jag mig till anarkismen. Men det föll på att den var en allt för orealistisk idé för mig. Så den förkastade jag direkt, även om den fanns kvar som ett idealistiskt dröm - jag skulle ha viljat att det var möjligt. Därför verkade syndikalismen lockande (som jag förstått som en "organiserad anarkism") men jag blev inte övertygad om att det skulle fungera det heller. Problemet som jag såg med alla dessa rörelser var att de endast fungerar med dem redan frälsta. De kräver att man gör alla människor lika för att de ska fungera (där tror jag också det finns ett svar på varför vänstern alltid delar upp sig i olika grupperingar som inte håller med varandra: man följer den grupp som inte förminskar det man själv behöver). Därmed kunde och kan de inte övertyga mig. Jag var vilse i vänstervärlden och hade inte en tanke på att titta åt höger. Visst kända jag till vad de ville, men inte vad deras idéer grundande sig på eller hur deras värld hängde i hop (inte för att jag träffat ngn från varken högern eller vänstern vars värld hängt samman och samtidigt är verklighetsförankrad, endast en lång rad påpekanden om vad som inte är rätt. Möjligen en lösning på var och ett av dessa problem, men dessa lösningar är ger andra problem etc. Det är just det som är dilemmat för oss människor. I annat fall hade vi inte kunnat behövt bråka om det. (Hur många debatter har vi om det verkligen är sant att "1+1=2"?).

Men så kom folkomröstningen om EMU. Här verkade ingen ha svar, men "nej" var störst hos vänstern och "ja" störst hos högern. Jag hade redan vänt i frågan om EU (i högstadiet var jag emot), när väl östeuropa var på väg in i unionen fann jag inga invändningar mot den. Efter att ha tittat på ordentligt på frågan kom jag fram till att jag var för EMU (faktiskt övertygad av Johan Erherberg, ni vet han som grundat ETC). I o m. denna fråga hade jag satt mig in i de liberala tankarna om samhället och var, även om det tog tid, tvungen att erkänna att liberalismen låg mig närmast. Det var svårt att erkänna för mig själv och det är fortfarande svårt att komma ut inför min gamla bekantskap som liberal.

Så vad innebär detta? Vad är mina ideal? Hur vill ja att samhället ska organiseras. Ett mina grundideal är varje individ ska få självförvrkligas. Att så många som möjligt ska få möjlighet att välja att leva sitt som de vill i så stor utsträckning som möjligt. Då låter kommunistgrundtanken (som den presenteras i min familj) att vi alla ska dela på arbetet så att vi alla har tid att ägna oss åt det vi själv vill. Detta är framförallt riktat mot konservativa och reaktionära, inte mot liberaler.

Socialister och liberaler vill alla människors bästa, och detta bästa är för för dem mycket snarlikt. En värld där individen utvecklas. Liberalen och socialisten skiljer sig från varandra i var tyngdpunkten läggs. Båda ser orättvisor och vill förändra reglerna så människor inte förtrycks/såras. Men där socialisterna vill göra det uppifrån, på andras bekostnad (dem som redan har mycket) vill liberalen se till att varje människa är stark nog och har möjlighet att klara sig själv. Om alla vore lika kapabla och hade samma förutsättningar skulle det inte vara något problem (vare sig för liberaler eller socialister). Socialisterna vill utjämna dessa skillnader, liberalen vill att dessa skillnader ska få spela ut sin rätt och att vi därmed får det bästa samhället (socialliberalen - jag) vill bara utjämna förutsättningarna. Detta att inte vilja utjämna vad vi är kapabla till kan verka cyniskt och det är det, men att utjämna vad vi är kapabla till skulle betyda att vi förändrade människan till kloner. Det kan jag aldrig gå med på.

Nu kan man dessutom undra vad hur detta görs på bästa sätt. Om det bästa är det kapitalististiska systemet kontrollerat av en demokrati så är detta vad vi ska slåss för (att förespråka en revolution för att driva igenom ett annat system som vi inte känner konsekvenserna av är - om det alls skulle gå att bryta historien - är mycket vanskligt i min mening). Genom att allt fler blir kapitalister betyder att allt fler får egen makt att stå på, det gör att allt fler får makten att bestämma över sitt liv. Men detta kräver att alla kan ta del av hur detta system fungerar. Det kräver en ordentlig skola där alla som vill ska kunna studera även som vuxna.

Det är lätt att när man definierat en fiende och satt ett namn på denne, att man glömmer varför denna var en fiende från början. Om man kan bli en del av den som hotar en då finns inte längre motsättningen. Att erkänna att den andra sidan (fienden) har rätt kan vara svårt. Men om det är så att de som är kapitalister är de som tjänar på detta samhälle (och detta samhälle är det som ger den bästa utvecklingen) då är så klart bäst om alla kunde bli kapitalister. Självklart kommer inte alla vilja syssla med pengar, men om vi specialierar oss kan man tänka sig företag som hjälper folk att ta hand om sina besparingar och investeringar. Att fler kan det betyder att fler är kapitalister och det betyder att fler kan ta del av det som gör kapitalismen bra. Kapitalismen blir förödande för den som inte har egna medel. För dem som inte klarar sig i samhället, för dem som hamnat fel ska självfallet samhället finnas där. Samhället ska stå för en grundtrygghet, men ska inte hindra människor eller lägga sig i vad de gör med sitt eget liv.

Jag har nu alltså kommit fram till att jag liberal (kanske tom. nyliberal hur man nu ska bedömma det). Detta är för mig som kommer från en vänstertradition svårt att acceptera. Det betyder dock inte att mina ideal har förändrats. Det är min förståelse för liberalismen som ändrats. Vänstern kritiserar livberalerna hårt, mycket hårt. (Detta är rätt intressant när man ser tillbaka i tiden hur socialister, anarkister, feminister och liberaler sammarbetade för människors rättigheter.) Men vad är det vänstern kritiserar liberalerna för (märk väl att jag inte säger högern). Som jag ser det är vänsterns kritik totalt felriktad. Det är inte mot liberalismen de ska rikta sin kritik. Det som gör att de liberala idéerna inte fungerar är de sociala strukturer som hindrar individer, inte de liberala idéerna i sig. Detta är också liberalernas stora problem: de negligerar de sociala strukturer som hindrar individen (många idealistiska liberaler ngeligerar maktproblemet i stort). Det är på samma sätt ett problem med liberalismen att den tagits upp av högern, alltså av de konservativa som använder den som sitt slagträ.

Om liberaler och vänstern åter skulle kunna sammarbeta mot högerns reaktionära förtryck skulle det mycket kreativ energi kunna ägnas åt att förbättra världen.