§34. moralens cirkel

För att uppställa en moral, måste man först ha moral.

För filosoferna uppstår problem (angående frågan om moralen) när en man försöker skapa en logisk sammanhängande moral som inte är cirkulär. Jag säger att moralen kommer ur moralen. Det filosofen kan göra är att utforska vad moralen innebär.

När man försöker bryta ut moralen ur cirkeln och försöker ge den en början (denna "objektiva" början kan bara vara Gud), få den att stå utanför människan, då är den inte längre för människan. Följden blir att människan måste underkasta sig en moral, det är att stänga in henne i ett fängelse.

Det är precis som när man försöker säga att männskan ska vara och handla helt igenom förnuftigt. Det är detta som utilitaristen inte förstår. Moralen är en del av människan, inte något människan ska underkasta sig. Precis som Gud finns Moralen finns att finna i henne. Att söka den objektiva moralen är som att söka Gud. Att kräva denna objektiva underkastelse är att betvinga den subjektiva uppfattningen, det är att kväva tillvaron.

om sanning, den första reflektionen.

Detta är något jag skrev innan jag började med mina reflektioner. Det är så att säga den första reflektionen, men som inte hamnade bland de andra eftersom den idén inte var väckt än.

Aristoteles säger att goda skäl till sanning har man vid bevisning. Men bevisa kan man bara göra med redan bevisade sanningar. Alltså kan man undra varifrån de första sanningarna kommer. Och hur kan man vara säker på dessa. Detta försökte Descartes lösa med cogito-satsen (jag tänker, alltså finns jag, "cogito sum").

Det finns en sanning, men den kan vi inte vara säkra på om vi har. Vi kan endast ha olika bra skäl till att tro att något är som det verkar vara, tro att något är sant, försanthålla. Sanningen kan för människan aldrig bli mer en subjektiv. När man talar om människan är det som försanthålls endast något som kan uppfattas av henne, människan, som dessutom är bundet till språket som sätter gränsen och formar vår uppfattning och tänkande och det är i språket vi meningsätter och definierar och därmed avgränsar det förnimnda fenomenet. Det krävs därmed en ständig exapansion av språkets gränser för att kunna uttrycka mer och komma verkligheten närmare. - att på så sätt expandera den mänskliga världen; artikulerandet av tanken ger en vidare värld.

Människan kan bara uppfatta en del av verkligheten. Denna del kan hon dock använda för att föreställa sig mer. I föreställandet skapar hon sig nya världar. Varje kultur är en ny värld. Varje medvetande är sin egen värld.
---
Vi måste utgå från fenomenen som vi förnimmer är sanna, vi har ingen annan verklighet. Dessa intryck meningsätts av oss, deras egentliga samband kan vi bara gissa.

Genom bättre teknik kan vi observera/erfara mer av verkligheten och där med meningsätta mer - alltså gissa hur det hänger samman. Med mer information har vi fler ledtrådar till de egentliga sammanhangen, och gamla gissningar måste/kan revideras. Ju mer vi kan erfara av verkligheten ju större/mer bli vår värld.
---
Genom uppställandet av vissa argument och stipulerationer låser man sitt tänkande. Drar man för långtgående och ensidiga konsekvnser ur dessa hamnar man fel, och det kan vara svårt att se det.

Rätten att uttrycka en tanke.

För någon vecka sen skrev en vän över msn "hacka bort pedofil.se". Jag kunde inte annat än neka. Mitt svar löd: "jag tycker att man ska kunna få uttrycka åsikter fritt. Och detta verkar inte vara en dålig sida. jag förstår om man inte tycker om fenomenet men jag tycker ärligt pedofiler ska accepteras i samhället. Jag tror inte att de är direkt stolta över sin läggning. Därför tycker jag det är bra med en sida som denna. Man kan inte soppa under mattan allt som är dåligt här i världen. jag har inte läst hela sidan än men detta är min grundläggande princip."

"allas rätt att uttrycka en åsikt är grunden för ett pluralistiskt demokratiskt samhälle, att förneka ngn för att man inte tycker som än själv leder bara till förnekelse"


Jag måste medge att det som skrivs på denna sida för mig känns rätt främmande. Min reaktion på innehållet uttryckte jag på detta sätt: "jag måste säga att sidan blir aningen creepy när de börjar beskriva barn som fulländade gudomliga kroppar... uäck, det känns helt förvridet"

Det jag menar är att även om någon har förkastliga tankar är det endast frökastliga handlingar vi kan döma. En sådan handling kan inte vara att uttrycka en åsikt. Vad som är en förkastlig handling är upp till vår gemensamma moral, reglerad och manifesterad i våra lagar, att svara på. Och domen ska endast fällas i en domstol. Utanför domstolen är det åsikter som uttrycks.

vidare skrev jag:

"jag har tänkt på pedofiler och kommit fram till att det skulle vara betydligt bättre om man kunde vara det öppet utan att demoniseras och istället få stöd av omgivningen. För det krävs att samhället inte förkastar dem direkt. men det betyder inte att övergrepp är försvarbart"

Jag hänvisar också till min reflektion "§27. Att tala med fienden"

34. Ideologi för de tankelata

Jag låg och tänkte här om natten. Jag lyckades äntligen få fatt i och sätta ord på något som länge legat och stört mig. Dock somnade jag och när jag vaknade var det enda som fanns kvar känslan av att ha löst något, men vad det var, var försvunnet. Så min tillfredställelse försvann. Det var samma känsla som när man nästan minns en dröm. Jag kunde inte komma ihåg om det jag kommit fram till var bra ellerr bara hade framstått som bra när jag låg där i halvslumret.

Men allt kom tillbaka till mig när jag såg anarkistklotter på t-banan några dar senare. Det jag hade kommit på den där natten var just det vad det var som störde mig med samhällskritiker. Inte samhällskritiker per se utan de som bara kritiserar och inte gör något konstruktivt.

Det är så mycket lättare att bara kritisera utan att på allvar försöka förbättra. Att klaga på det man ser utan att göra något åt det. Det är en betydligt mycket svårare uppgift att gå in i systemet, våga vara en del av det när man är kritisk till det och försöka göra något åt det som man tycker är fel på ett så konstruktivt sätt som möjligt.

Det sura är att de som inte orkar göra detta ser sig som idealister som inte kompromissar med vad de vill åstakomma och därmed aldrig kan åstakomma en egentlig förändring ser sig som så mycket bättre. De föraktar den som faktiskt vågar och orkar se världen för vad den är och försöka förbättra den.

I DN Essä "
Tankens Kitsch" (DN 070529) återfinns denna tanke men ur en annan synvinkel, och där hävdas "att kritisera och vara negativ har blivit en ideologi för tankelata intellektuella"

§33. Kulturen - en värld av missförstånd

Människan lever i en verklighet som hon inte har förmåga att greppa. Men hon försöker ordna detta kaos av intryck så gott hon kan. Detta som hon ordnat upp så fint för sig själv ger det paradigm som hon sedan tolkar världen. Problemet är att hennes medmänniskor har andra bilder av världen och det uppstår ett behov av att förklara vad man menar. Problemet är att ingen kan veta vad man menar, endast försöka förstå, tolka den andres försök att visa sin bild av världen. Det är i detta försök att förmedla och och uttolkande som kulturen uppstår. Att försöka förstå den andre kräver fantasi och inlevelse. Eftersom det inte går att veta vad den menar så får den tolkande bilda sin egen uppfattning, bygga upp en egen bild av vad som kan menas. Men den tolkande kan aldrig bygga upp en lika dan bild som den förste eftersom deras grund är olika. Detta leder till en kreativ spiral av nya idéer och tolkningar av världen. Men det är alltid fråga om missförstånd.

Skulle det uppstå perfekt kommunikation så dessa missförstånd upphörde så skulle kulturen dö ut. Vad finns det att tvista om när alla förstår alla. Vad finns det att tala om när alla förstår alla. Jag undrar om kreativiteten skulle försvinna den med. Den skulle ersättas av en otroligt riktad drivkraft där alla visste vilket mål man skulle arbeta för. Människan skulle inte längre vara. Människans väsen är den tolkande individen bland sina medmänniskor - människan är kultur.

(varelser med perfekt kommunikation ska visst finnas i Star Trek. De ska vara mycket fascinerade av konceptet 'kultur'. Vill ni veta mer om detta så fråga din Star Trek-nörd)

§32. Tre aforismer om människan

1. människan är relativ och rationaliserande
2. att vara konsekvent i fråga om människan är endast förringande
3. för människan är världen så mycket mer än verkligheten*
 
1. Länge har man bråkat om det rationella och relativa. Människan har sagts vara det förnuftiga djuret, Människan handlar rationellt. Detta är en åsikt som allt mer kommer på skam. Människan har förmåga att vara rationell. Hon rationaliserar sin omvärld skapar sig ordning i oordning - kosmos ur kaos. Hon skapar en sammanhängande berättelse för att förstå. Denna förståelse är dock relativ. Den utgår alltid från individen som upplevt och formulerar. Dessa subjektiva rationella kosmos är alla relativa till varandra och till den lilla bit av världen-i-sig som subjekten kan erfara.

2. Eftersom alla människor är relativa och endast kan förstås utifrån sin egen kontext så är det att förringa individen att vara konsekvent. Om alla ska behandlas lika måste alla vara lika. Genom att vara konsekvent i bedömningen av människor är att pressa in dem i en uniform mall där en stor del som gör dem till individer kapas. Det är därför (den nödvändiga) för-domen alltid måste följas av en individuell fortskridande bedömning.

3. Verkligheten*, det sanna som är fysiskt så att säga är bara en liten del av det som människan upplever. En mycket stor del av människans upplevelse är det immatriella som tankar och berättelser. Dessa immatriella världar berikar människans upplevelse och gör hennes värld så mycket större.

*Jag skiljer här på 'värld' och 'verklighet'. 'verklighet' - världen utan människans tolkning/kultur, vari hon verkar, "Världen-i-sig". 'värld' - den av människan tolkade verkligheten, berikad av kulturen .

§31. Att förstå - missförstå


Jag kom att tänka på detta iom. rapporteringen från Ryssland och hur Putin framställs. Ryssarna verkar genuint gilla honom. Och tittar man närmare på vad han sysslat med så förstår man det så mycket bättre. Men ju mer jag lär mig om detta desto sämre verkar analyserna jag läser.

Att förstå är så mycket mer än bara översätta språket, språket finns i flera lager och meningen är alltid fast i kontexten. För att förstå det någon säger måste detta förstås i set uttryckande subjektets kontext. Likaså en handling kan aldrig tas ut ur sitt sammanhang. Detta att handlingar (och uttalanden) tolkas utifrån fel kontext är grunden till så mycket missförstånd. Om man vill förstå folks handlingar måste man sätta sig in i den personens värld. Det är så mycket lättare att uttala sig om världen om man inte behöver försöka förstå den andra men så mycket klokare blir man inte.

§30. Kroppen

Jag läste i DN kulturs söndagskolumn av Nina Björk idag "I en kroppsfixerad kultur har vi likväl glömt kroppen" . Jag tänkte vidare på detta.

I begynnelsen är kroppen. Kroppen är vår utgångspunkt från vilken vi möter världen. Det är genom kroppen världen möter oss. Detta kan ses som banalt men det är så lätt att glömma bort kroppen när vi hela tiden framhäver tanken. Men tanken, det mentala är underställt kroppen som begränsar oss. Vår liv, våra upplevelser är alltid underställde detta, ja även vår tankekapacitet. Kroppen är gränsen vi aldrig kan komma förbi. Vi har tur vi människor som kan förlänga vår kropp med verktyg och på så sätt tänja på vår kropps begränsning.

§29. 070425 mot utilitarism etc

Jag har svårt för moralfilosofin där man "enkelt" räknar ut vilka handlingar som är de rätta (om jag fattar det rätt verkar det vara sk. "konsekventialism*"). Problemet jag ser är man kommer fram till hur människan bör handla för att vara god. Problemet är dock att man i ett sådant statiskt system lätt kommer fram till att människan inte är och bra och på något sätt blir den verkligt moraliska handlingen att ta livet av sig (och kanske andra människor som beter sig illa (alla!)) - Jag kommer att tänka på på sådana grupper som tycker att man inte ska fortsätta fortplanta sig för att det skulle vara bättre för världen. För mig är existensen till för människan. Min värld är människans värld. Världen existerar för människan. Något att annat kan jag inte hävda utan självförnekelse. Det kräver alltså att man kan finna den icke människoförnekande moralen, som i sin tur kräver att man finner människan.

När man insett att människan objektivt inte är universums centrum är det dags att visa att människan är människans centrum. Människan är subjektivt universums centrum. Varje upplevande individ är därmed universums centrum.


*även teleologisk etik, en grupp etiska läror som menar att (1) det är meningsfullt att rangordna olika handlingsalternativ med avseende på deras utfall eller konsekvenser, och (2) att man bör välja det handlingsalternativ som är högst rangordnat (eller ett av de högst rangordnade, om det finns flera likvärdiga alternativ). http://sv.wikipedia.org/wiki/Konsekventialism

§28. 0704-- Tyckande i ständig förändring

Åsikter är dynamiska. De ska förändras med tiden. Förändras ned den ökade erfarenheten och den förändrade omgivningen. Den som tror att en åsikt ska vara fast har tagit miste. Detta leder visserligen till paradox av samma typ som den klassiska lögnarparadoxen (är uttrycket: "nu ljuger jag" en lögn?) - om denna åsikte om den föränderliga åsikten förändras vad är den då?.

Denna paradox är ett logiskt problem som filosoferna brottats med. Jag tror den kommer mångt och mycket av vårt språks begränsning. Vårt är inte det ideala uttrycksmedlet. Det är ett verktyg som växt fram efter behov och kan därför inte uttrycka var sak vikan tänka. Men det är med språket vi formulerar våra tankar. Vi måste hela tiden tänja språket så att det kan uttrycka mer.

Världen-i-sig, den objektiva världen har kanske en sanning, men människan har alltid (och hennes värld) har alltid flera sanningar och det är som avspeglas i hennes språk som aldrig kan beskriva något exakt som det är utan måste göra det från flera olika håll precis som människan upplever världen från flera olika, ibland motstridiga håll.

För mig framstår det där med som rätt lönlöst att försöka formulera den mänskliga världen i enkla formler. Dessa kan mycket väl vara mycket användbara när man försöker få fatt i den objektiva världen, vilket dock är en värld bortom människans upplevelse. Så för att beskriva människan kanske konsten är det bästa sättet. Abstrakta formler leder ingen annan stans än förbi människan, och försöker man få in henne i dessa snäva former reduceras hon till något som ingen känner igen.

§27. Att tala med fienden

Jag läste i DN (DN kultur 12/4-07) om en ny bok om Majakovskij. Där efterlystes vad Majakovskij brann för. Uppenbarligen är Majakovskijs ställningstaganden moraliskt problematiska. Han är en fantastisk språkanvändare. Men helt klart stödde han en förkastlig regim. Hur som hellst fick detta mig att börja fundera vidare kring detta att vilja förkasta något för vad den förknippas med. Jag minns t.ex en vän till mig som sa att han var tvungen att sluta lyssna på en rockgrupp han tyckte var asbra men som nu förstått hyste andra politiska åsikter än honom (gruppen uttryckte inte sina politiska åsikter i musiken). Denna tanke tycker jag mig finnas lite var stans. Och den är djävligt ytlig. Den bäddar för att man ska stänga in sig i det man redan godkännt. Det politiskt korrektas dödsfälla.

Vad skaparen (som inte behöver vara konstnär utan jag syftar på den allmänt kreativa* personen) har för åsikter och vad som driver är visserligen viktigt för att man ska kunna förstå plats i helheten. Man kan inte plocka ur något ur dess sammanhang och tro att det fortfarande är det samma. Men bara för att man tycker att en viss del hos något är fel betyder inte det allt där är fel. Det kan ju vara så att det där du tycker är så fel faktiskt har en hel del saker som är riktigt bra, bara det att du ännu inte sett det.

Det är därför man ska våga titta på fienden. Om du kan erövra det bästa hos fienden då har du gjort betydligt starkare. Om detta nu leder till att man förvandlas till det man bekämpar då är man besegrad. Men ibland är det inte fel att besgras. Det är bara i sagan som svart och vitt är tydligt. Det är därför man måste känna sin grundläggande moral. Ty om inte så är man bara ett offer för dem som vill utöva sin makt över en. Om man inte känner sin moral är det så lätt att dras med i det som skall vara rätt och där detta rättas logik leder mot katastrofen. Men bara för att en människa dragits med för långt. Bara för att en människa tappat bort sin moral betyder inte att den är fullständigt förkastlig. En människa rymmer betydligt mer än bara ett syfte. Vad som får en människa att göra olika val handlar om så mycket. Att inte kunna se bortom det usla en människa gjort leder till att vi aldrig kan acceptera något nytt eller annorlunda.

Idén om att en persons moraliska ställningstaganden och handligar (och de ickehandlingar) besudlar andra handlingar av samma person leder dessutom ofta till förnekelse av den man beundrars misstag. Logiken därav ger ett klimat där ens egen guru upphöjs och renas från det man inte vill se, samtidigt som motståndarens upphöjde förkastas - dens goda är inte gott då det är besudlat. Missförståndet frodas och ingen lär sig något av den andre.

*den definition av kreativ som jag brukar använda mig av är "att få fram något nytt ur vad som redan är".

Är verkligheten en berättelse?

Alla människor uppfattar verkligheten på sitt sätt. När den återberättas blir detta som en berättelse, både för den som får höra och för den som berättar. När verkligheten kommer in i en människas medvetande, omformas den, eller den lagras helt enkelt som minne, och med det i form av en berättelse. Människan har inte förmågan att minnas allt hon upplever med sina sinnen. Bara en del fastnar och lämnar spår.

Vad är verkligheten?
Är det, det som människan upplever den att vara, eller är det den bild som kommer fram när flera människor berättar om samma upplevda händelse på sitt sätt (fast det ger inte rättvisa åt händelser upplevda av enbart en person, och hur många behövs det för att en "äkta verklighet" ska komma fram? Den berättar även då.) Eller är det den "orörda" verkligheten som är den sanna? Men då skulle ingen kunna ta del av den.

Är verkligheten en berättelse?
Nej, verkligheten i sig är inte en berättelse, men människan kan bara ta del av den i berättande form. För att minnas och förhålla sig till saker och ting, har hon hjälp av associationer, både mellan nu skeende företeelser och mellan minnen. Utan associationsförmågan skulle människan leva som i ett slags vakuum. Osammanhängande kunskap som skulle vara svår att komma ihåg, och mycket svårare, om än över huvud taget möjligt, att påminnas om något. Nej, utan associationer skulle människan inte fungera. Detta betyder att när hon hela tiden stöter på verkligheten, tar hon in denna i form av associationer i hennes undermedvetna/underliggande behov av att få strukturer och lätthanterlighet i tillvaron. På grund av unika tidigare erfarenheter, skapar sig alla människor olika verklighetsbilder. Verkligheten är ett komplext flöde som alla alltid har tagit och hela tiden tar del av, fast på helt skilda håll och på helt olika stadier. Människan kan få en hel verklighetsbild, eller berättelse, men aldrig få in en hel verklighet i sitt medvetande. Detta betyder dock inte att hon inte kan få en sanning. Sanning och verklighet är inte samma sak.

Jag vill påstå att verkligheten är den "orörda". (Väldigt objektivt.) Men för att få en bredare verklighetsbild än vår egna pyttelilla, får vi del av andras verklighetsbilder för att komplimentera med dessa. Men även dessa uppfattar vi och tycker om på det sätt som vi vill eller snarare, på det sätt som våra erfarenheter har byggt upp grunden för. Så verkligheten är alltså inte en berättelse. Det är däremot den verklighet som vi tar del av och som vi ser som sann.


Från den 19/12 -05, Malin Runnakko

§26. Kategorisering

Det verkar finnas ett missförstånd angående den fundamentala mänskliga aktiviteten att kategorisera. Detta är en återkoppling till §24. Det är vanligt har jag märkt att förväxla kategorisering med de kategorier vi delar upp saker i och framför allt vad för mening vi lägger i dessa kategorier.

Först och främst: att kategorisera är inte fel, det är nödvändigt. Om vi inte kategoriserar förlorar vi överblicken över vår värld (detta är sammankopplat med fördomar vilket i sig inte är fel men den utläggningen tar vi en annan gång). Allt vi upplever kategoriserar vi relativt; vi ställer det mot andra upplevelser. Det första vi ser är allt, det är oändligt. Denna oändlighet krymper oändligt med den andra upplevelsen. Vi jämför sedan våra upplevelser med
varandra. De uppleverser som vi tycker bättre om sätter vi högre än andra. Vi har då en framväxande hierarki av olika kategorier.

Det är nu vi kommer till problemet att vi inte tycker om de allmänna kategorierna i världen vi lever i. Det är kategorier som att fetma är dåligt och att man ska se ut på ett visst sätt. Det är kategorier som rik, fattig, smart dum ful snygg (det är inte så enkla kategorier som dessa dikotomiseringar men de fungerar som enkla exempel). Man ser dessa indelningar och ser att det är orättvist. Folk kan inte hjälp att de har hamnat i denna dåliga kategori. Man drar det logiska felslutet att det är dåligt med kategorisering.

Men som jag sa detta är inte kategoriseringens fel, det är kategoriernas värdering som är det man ogillar. Detta felslut leder sådana tankar och åsikter att man inte ska kategorisera och att det är fel att placera människor i fack. Detta är mycket vanskligt då man plötsligt hävdar att man som människa inte ska tänka som en människa. Ens ideal går då plötsligt ut på att inte kategorisera vilket gör att man tar det mänskliga vertyget för att ordna upp världen ur spel. Det är bara det att detta inte är möjligt att göra. I stället kryper kategoriseringen in från andra håll och plötsligt står man där som hycklare.

En annan fallgropp är den att man tror sig funnit en saliggörande kategorihierarki. Jag tänker nu på allahanda extremister/fundamentalister (och kan det vara så att fundamentisterna ramlar in här. jag har en aning om att det just är fundamentister som har lätt att halka dit men det kan ju vara min antagonistiska hållning till fundamentism*). Dessa kan då lätt få för sig att den kategorisering som sker med dessa kategorier är det saliggörande. Exempel på detta är t.ex. kommunism och nyliberalism, men också religiös extremism som korståg och världslig jihad.

*fundamentism - när man utgår från ett antal axiom för att förklara saker genom teorem. Alltså utgår från ett fundament av "sanning" som ska säkerställa att teoremen (slutledningar ur axiomen) visar på sanningar.

§25. idealism

Att inte vilja erkänna det som är mänskligt och sträva efter en männsiska som passar ens ideal. Detta är ständigt återkommande åtminstone i den västerländska kulturen. Idealet är något vi alla aldrig kan nå. Men det är en drivkraft till förändring. Med olika ideal sträver vi efter att vara olika varelser. Olika bilder av människan framhävs och eftersträvas. Det blir problem när extremisten inte fattar att alla dessa ideal är delar av människans strävan och ryms i vad människan är men det är aldrig människans essens. Människan essens verkar vara just denna förmåga att vara annorlunda. Detta är sagt och sett ur ett mänskligt perspektiv. Ut i från en annan intelligent varelse bedömning kan det mycket väl vara så att denna varierande mångfald på intet sätt ter sig så pass heterogon utan är en mycket tydlig självklarhet hos människan. Dock när man tittar på resten av naturen och skådar andra levande varelser så är det ingen som kommer i närheten av människans brokiga mångfald. Vi uppfinner oss ständigt på nytt. Människan verkar dessutom vara oförmögen att överblicka denna mångfald hos sig själv. Och har en stark tendens att tillskriva andra levande varelser särskilda egenskaper som ryms i människan. Naturen är för människan en avspegling av människan, och i människan ryms hela världen. Vi försöker bryta oss ur vårt subjektiva tolkande men faktum kvarstår att vi aldrig är annat än subjektiva. Vi har inte möjlighet att överblicka hela kosmos och måste därför välja ut det vi finner relevant.

Det är dock ett problem om man inte kan se var den praktiska gränsen för idealet ligger, och man måste också kunna förstå att ens eget ideal inte är det samma som den andres, även om det kan vara mycket nära. En gemensam punkt finns alltid då vi alla är människor. Men världen är annorlunda för varje individ och det betyder att varje individ har en annan uppfattning om vad som är det bästa. (Makt handlar förresten om att styra antingen den andras uppfattning om världen, mjuk makt, eller bara handla efter ens uppfattning utan att ändra uppfattning, hård makt). Att man själv kommit på en bra lösning betyder inte att den andre håller med. Även om man har ett idealt mål betyder inte det att vägen till det målet är något bra. Och det är detta som så många idealister tappar bort någonstans.

§24. Problem åt höger och vänster

I sin iver att undanröja alla hinder för den strävande (framgångsrika) och redan priviligerade glömmer man så lätt den som inte lyckas. Högern ser den som är priviligerad, med begåvning eller matriellt. Den som har möjlighet att lyckas. De som inte orkar, vill, förstår hur man lyckas i får skylla sig själva. Alla har vi ju samma möjligheter. Vänstern ser dock dessa stackares armod och eftersom de skådat ljuset vill de hjälpa dem upp ur detta. Och det kan tyckas rätt att de som är priviligerade ska få stå undan för och hjälpa de som inte vill, kan vet hur att få det bättre. Man kan fårga sig vaför de inte kommer längre.

En sak som kännetecknar vänstern är dess ovilja att kategoriesera människor(klass, begåvning, utseende, karisma etc). Motvilligt går man med på att finns två kön. Tidigare (nu talar vi om Sverige) såg man dessa kategorier och såg att de var orättvisa och skulle bekämpas. I ett land som Sverige där vänstern haft makten i många år borde alltså dessa skillnader mellan olika kategorier av människor inte finnas längre. Då kan man bli upprörd när man inser att de fortfarande finns. Det kan också bli så att man vägrar se att uppdelningen finns och vägrar erkänna att olika människor kanske vill olika saker och/eller faktiskt har olika förutsättningar. Och plötsligt har vi framför oss ett av
högerns stora problem, just att man inte fattar att människor inte har samma möjligheter. Hit kommer dessa två ideologier från varsitt håll och ser det således ur varsitt perspektiv och förstår inte vad den andra menar. När de egentligen båda ser människan inneboende tillkortakommande men vars helhet de inte lyckas skåda pga. sina ideologiska skygglappar.

§23. 070307 Uppdelning av världen

Vilken bild (har man) Hur delar man upp den (påverkar hur man ser på den). Vilket perspektiv har man?
Höken ser kanske inte svart eller vitt men delar i alla fall upp världen i skarpare gränser.
Vilka delar, samband är det som betonas?
Vad är ens sysfte med indelning man gör? aktivt(medvetet)/passivt (omedvetet) syfte.

Vilken är din föreställda gemenskap? Vilken/vilka enhet/-er (föreställer du dig) tillhör du? Vem/vad skapar/skapade din gemenskap?

§22. 070307

En fråga blir komplicerad först med en annan åsikt. Genom att välja att tycka lika som en annan blir frågan genast enkel/enklare. Och genom att tycka/tänka annorlunda blir frågan mer komplicerad, mer komplex. Om vi vill ha en enkel värld så måste vi tänka lika.

§21. 070227

vad finns innan det är definierat?

§20. 070227 Agerande (utdrag ur svar till Svetlana)

I korthet kan jag beskriva det som att jag tror alla stater (och detta gäller relativt universellt för människor) har intressen som bygger på en komplex kombination av historia, kultur - en självbild som är en blandning av denna kulturella historiska identitet. Detta färgar de korta, taktiska och långa, strategiska intressen som är de mål man strävar efter. Mellan dessa alltså färgat av det som varit och den framtid man söker, är Nu där handlingen sker.

Då kommer vi staters intressen. Dessa intressen tror jag handlar om att man vill kunna påverka. Och ju mer makt man föreställer sig ha desto mer vill man påverka sin omgivning. En stat kan vara mäktig i olika saker. De klassiska är väl, militärt och ekonomiskt men det kan också vara t.ex moraliskt. Det betyder att om man har en stark militär kapacitet så är det våld och hot om våld man använder för att få sin vilja igenom.

Vad dessa intressen
handlar om i praktiken beror i mångt och mycket på självbilden. Alltså den kulturella historiska situationen och hur man vill påverka framtiden.

§19. 070227 Vetenskap - applicerad filosofi.

Det är synd att inte fler akademiker som andra inte läser filosofi. Filosofin är där man finner sambanden mellen
allt vetande. Det är där grunden ligger. Att vara akademiker och inte insatt i filosofi är att undersöka utan förankringen i helheten.

Tidigare inlägg Nyare inlägg