filosofivetenskapsmonstret
detta är en bild av filosofin och vetenskapen och deras relation
om det är otydligt (vilket det är) så står det vid pilarna; filosofin, vetenskapen.
Bilden visar hur vetenskapens grenar (här tentakler) växer ur filosofin och sedan förgrenar sig. Filosofin är i sin tur indelad och indelar sig i olika områden. Filosofin höjs allt högre uppåt på vetenskaperna som söker sig nedåt mot verkligheten.
Tornet
Genom att ständigt klättra allt högre i kunskapens torn utvidgas ens horisont, gränsen för vad som kan skådas av världen. Jag drivs ständigt att klättra högre och se mer av världen. Men det är inte alltid man kan skåda något bara för att man klättrar allt högre, ibland måste man ner på marken och titta närmare på något, men om ens horisont är allt för snäv, om man inte kommit så högt i tornet så kan det vara svårt att förstå det man ser, ens värld är för liten för att sätta det skådade i ett relevant sammanhang. Det är dessutom nödvändigt att likt Nietzsche gå under och titta på det som gömmer sig under tornet, ty tornet sträcker sig nedåt lika långt som det reser uppåt. Det är bara så mycket dunklare där nere. Tornet reser sig mot oändlighetens ljus, men om det inte vore för dess slingrande rötter skulle tornet rasa.
§34. moralens cirkel
För att uppställa en moral, måste man först ha moral.
För filosoferna uppstår problem (angående frågan om moralen) när en man försöker skapa en logisk sammanhängande moral som inte är cirkulär. Jag säger att moralen kommer ur moralen. Det filosofen kan göra är att utforska vad moralen innebär.
När man försöker bryta ut moralen ur cirkeln och försöker ge den en början (denna "objektiva" början kan bara vara Gud), få den att stå utanför människan, då är den inte längre för människan. Följden blir att människan måste underkasta sig en moral, det är att stänga in henne i ett fängelse.
Det är precis som när man försöker säga att männskan ska vara och handla helt igenom förnuftigt. Det är detta som utilitaristen inte förstår. Moralen är en del av människan, inte något människan ska underkasta sig. Precis som Gud finns Moralen finns att finna i henne. Att söka den objektiva moralen är som att söka Gud. Att kräva denna objektiva underkastelse är att betvinga den subjektiva uppfattningen, det är att kväva tillvaron.
För filosoferna uppstår problem (angående frågan om moralen) när en man försöker skapa en logisk sammanhängande moral som inte är cirkulär. Jag säger att moralen kommer ur moralen. Det filosofen kan göra är att utforska vad moralen innebär.
När man försöker bryta ut moralen ur cirkeln och försöker ge den en början (denna "objektiva" början kan bara vara Gud), få den att stå utanför människan, då är den inte längre för människan. Följden blir att människan måste underkasta sig en moral, det är att stänga in henne i ett fängelse.
Det är precis som när man försöker säga att männskan ska vara och handla helt igenom förnuftigt. Det är detta som utilitaristen inte förstår. Moralen är en del av människan, inte något människan ska underkasta sig. Precis som Gud finns Moralen finns att finna i henne. Att söka den objektiva moralen är som att söka Gud. Att kräva denna objektiva underkastelse är att betvinga den subjektiva uppfattningen, det är att kväva tillvaron.
om sanning, den första reflektionen.
Detta är något jag skrev innan jag började med mina reflektioner. Det är så att säga den första reflektionen, men som inte hamnade bland de andra eftersom den idén inte var väckt än.
Aristoteles säger att goda skäl till sanning har man vid bevisning. Men bevisa kan man bara göra med redan bevisade sanningar. Alltså kan man undra varifrån de första sanningarna kommer. Och hur kan man vara säker på dessa. Detta försökte Descartes lösa med cogito-satsen (jag tänker, alltså finns jag, "cogito sum").
Det finns en sanning, men den kan vi inte vara säkra på om vi har. Vi kan endast ha olika bra skäl till att tro att något är som det verkar vara, tro att något är sant, försanthålla. Sanningen kan för människan aldrig bli mer en subjektiv. När man talar om människan är det som försanthålls endast något som kan uppfattas av henne, människan, som dessutom är bundet till språket som sätter gränsen och formar vår uppfattning och tänkande och det är i språket vi meningsätter och definierar och därmed avgränsar det förnimnda fenomenet. Det krävs därmed en ständig exapansion av språkets gränser för att kunna uttrycka mer och komma verkligheten närmare. - att på så sätt expandera den mänskliga världen; artikulerandet av tanken ger en vidare värld.
Människan kan bara uppfatta en del av verkligheten. Denna del kan hon dock använda för att föreställa sig mer. I föreställandet skapar hon sig nya världar. Varje kultur är en ny värld. Varje medvetande är sin egen värld.
---
Vi måste utgå från fenomenen som vi förnimmer är sanna, vi har ingen annan verklighet. Dessa intryck meningsätts av oss, deras egentliga samband kan vi bara gissa.
Genom bättre teknik kan vi observera/erfara mer av verkligheten och där med meningsätta mer - alltså gissa hur det hänger samman. Med mer information har vi fler ledtrådar till de egentliga sammanhangen, och gamla gissningar måste/kan revideras. Ju mer vi kan erfara av verkligheten ju större/mer bli vår värld.
---
Genom uppställandet av vissa argument och stipulerationer låser man sitt tänkande. Drar man för långtgående och ensidiga konsekvnser ur dessa hamnar man fel, och det kan vara svårt att se det.
Aristoteles säger att goda skäl till sanning har man vid bevisning. Men bevisa kan man bara göra med redan bevisade sanningar. Alltså kan man undra varifrån de första sanningarna kommer. Och hur kan man vara säker på dessa. Detta försökte Descartes lösa med cogito-satsen (jag tänker, alltså finns jag, "cogito sum").
Det finns en sanning, men den kan vi inte vara säkra på om vi har. Vi kan endast ha olika bra skäl till att tro att något är som det verkar vara, tro att något är sant, försanthålla. Sanningen kan för människan aldrig bli mer en subjektiv. När man talar om människan är det som försanthålls endast något som kan uppfattas av henne, människan, som dessutom är bundet till språket som sätter gränsen och formar vår uppfattning och tänkande och det är i språket vi meningsätter och definierar och därmed avgränsar det förnimnda fenomenet. Det krävs därmed en ständig exapansion av språkets gränser för att kunna uttrycka mer och komma verkligheten närmare. - att på så sätt expandera den mänskliga världen; artikulerandet av tanken ger en vidare värld.
Människan kan bara uppfatta en del av verkligheten. Denna del kan hon dock använda för att föreställa sig mer. I föreställandet skapar hon sig nya världar. Varje kultur är en ny värld. Varje medvetande är sin egen värld.
---
Vi måste utgå från fenomenen som vi förnimmer är sanna, vi har ingen annan verklighet. Dessa intryck meningsätts av oss, deras egentliga samband kan vi bara gissa.
Genom bättre teknik kan vi observera/erfara mer av verkligheten och där med meningsätta mer - alltså gissa hur det hänger samman. Med mer information har vi fler ledtrådar till de egentliga sammanhangen, och gamla gissningar måste/kan revideras. Ju mer vi kan erfara av verkligheten ju större/mer bli vår värld.
---
Genom uppställandet av vissa argument och stipulerationer låser man sitt tänkande. Drar man för långtgående och ensidiga konsekvnser ur dessa hamnar man fel, och det kan vara svårt att se det.
EU-politik
Det stod i DN (jag minns inte när, men några dar sen) i en ledare att Sverige åter missar chansen att påverka arbetet med den nya konstitutionen. Där framställdes det som inkompetens. Jag har en annan tanke; att det inte alls handlar om kompetens, utan att regeringen faktiskt vill ha det federala starka EU och är nöjda med den version Tyskland nu driver, men vill inte arguementera på detta i sverige vilket skulle kräva kraft och ta utrymme från andra saker.
Rätten att uttrycka en tanke.
För någon vecka sen skrev en vän över msn "hacka bort pedofil.se". Jag kunde inte annat än neka. Mitt svar löd: "jag tycker att man ska kunna få uttrycka åsikter fritt. Och detta verkar inte vara en dålig sida. jag förstår om man inte tycker om fenomenet men jag tycker ärligt pedofiler ska accepteras i samhället. Jag tror inte att de är direkt stolta över sin läggning. Därför tycker jag det är bra med en sida som denna. Man kan inte soppa under mattan allt som är dåligt här i världen. jag har inte läst hela sidan än men detta är min grundläggande princip."
"allas rätt att uttrycka en åsikt är grunden för ett pluralistiskt demokratiskt samhälle, att förneka ngn för att man inte tycker som än själv leder bara till förnekelse"
Jag måste medge att det som skrivs på denna sida för mig känns rätt främmande. Min reaktion på innehållet uttryckte jag på detta sätt: "jag måste säga att sidan blir aningen creepy när de börjar beskriva barn som fulländade gudomliga kroppar... uäck, det känns helt förvridet"
Det jag menar är att även om någon har förkastliga tankar är det endast frökastliga handlingar vi kan döma. En sådan handling kan inte vara att uttrycka en åsikt. Vad som är en förkastlig handling är upp till vår gemensamma moral, reglerad och manifesterad i våra lagar, att svara på. Och domen ska endast fällas i en domstol. Utanför domstolen är det åsikter som uttrycks.
vidare skrev jag:
"jag har tänkt på pedofiler och kommit fram till att det skulle vara betydligt bättre om man kunde vara det öppet utan att demoniseras och istället få stöd av omgivningen. För det krävs att samhället inte förkastar dem direkt. men det betyder inte att övergrepp är försvarbart"
Jag hänvisar också till min reflektion "§27. Att tala med fienden"
"allas rätt att uttrycka en åsikt är grunden för ett pluralistiskt demokratiskt samhälle, att förneka ngn för att man inte tycker som än själv leder bara till förnekelse"
Jag måste medge att det som skrivs på denna sida för mig känns rätt främmande. Min reaktion på innehållet uttryckte jag på detta sätt: "jag måste säga att sidan blir aningen creepy när de börjar beskriva barn som fulländade gudomliga kroppar... uäck, det känns helt förvridet"
Det jag menar är att även om någon har förkastliga tankar är det endast frökastliga handlingar vi kan döma. En sådan handling kan inte vara att uttrycka en åsikt. Vad som är en förkastlig handling är upp till vår gemensamma moral, reglerad och manifesterad i våra lagar, att svara på. Och domen ska endast fällas i en domstol. Utanför domstolen är det åsikter som uttrycks.
vidare skrev jag:
"jag har tänkt på pedofiler och kommit fram till att det skulle vara betydligt bättre om man kunde vara det öppet utan att demoniseras och istället få stöd av omgivningen. För det krävs att samhället inte förkastar dem direkt. men det betyder inte att övergrepp är försvarbart"
Jag hänvisar också till min reflektion "§27. Att tala med fienden"
34. Ideologi för de tankelata
Jag låg och tänkte här om natten. Jag lyckades äntligen få fatt i och sätta ord på något som länge legat och stört mig. Dock somnade jag och när jag vaknade var det enda som fanns kvar känslan av att ha löst något, men vad det var, var försvunnet. Så min tillfredställelse försvann. Det var samma känsla som när man nästan minns en dröm. Jag kunde inte komma ihåg om det jag kommit fram till var bra ellerr bara hade framstått som bra när jag låg där i halvslumret.
Men allt kom tillbaka till mig när jag såg anarkistklotter på t-banan några dar senare. Det jag hade kommit på den där natten var just det vad det var som störde mig med samhällskritiker. Inte samhällskritiker per se utan de som bara kritiserar och inte gör något konstruktivt.
Det är så mycket lättare att bara kritisera utan att på allvar försöka förbättra. Att klaga på det man ser utan att göra något åt det. Det är en betydligt mycket svårare uppgift att gå in i systemet, våga vara en del av det när man är kritisk till det och försöka göra något åt det som man tycker är fel på ett så konstruktivt sätt som möjligt.
Det sura är att de som inte orkar göra detta ser sig som idealister som inte kompromissar med vad de vill åstakomma och därmed aldrig kan åstakomma en egentlig förändring ser sig som så mycket bättre. De föraktar den som faktiskt vågar och orkar se världen för vad den är och försöka förbättra den.
I DN Essä "Tankens Kitsch" (DN 070529) återfinns denna tanke men ur en annan synvinkel, och där hävdas "att kritisera och vara negativ har blivit en ideologi för tankelata intellektuella"
Men allt kom tillbaka till mig när jag såg anarkistklotter på t-banan några dar senare. Det jag hade kommit på den där natten var just det vad det var som störde mig med samhällskritiker. Inte samhällskritiker per se utan de som bara kritiserar och inte gör något konstruktivt.
Det är så mycket lättare att bara kritisera utan att på allvar försöka förbättra. Att klaga på det man ser utan att göra något åt det. Det är en betydligt mycket svårare uppgift att gå in i systemet, våga vara en del av det när man är kritisk till det och försöka göra något åt det som man tycker är fel på ett så konstruktivt sätt som möjligt.
Det sura är att de som inte orkar göra detta ser sig som idealister som inte kompromissar med vad de vill åstakomma och därmed aldrig kan åstakomma en egentlig förändring ser sig som så mycket bättre. De föraktar den som faktiskt vågar och orkar se världen för vad den är och försöka förbättra den.
I DN Essä "Tankens Kitsch" (DN 070529) återfinns denna tanke men ur en annan synvinkel, och där hävdas "att kritisera och vara negativ har blivit en ideologi för tankelata intellektuella"