reflektioner

Jag slog upp ögonen till en värld av strålande silver och svart. En ängel sken över mig och dess stämma sköljde över mig, en kör av tusen röster från alla håll "DU SKA FÅ MÖTA LJUSET, DET ÄR FÅ FÖRUNNAT ". Min röst var ynkligt ensam när jag svarade "men jag tror ju inte på Gud". "DEN SOM REDAN TROR BEHÖVER INTE ÖVERTYGAS"

Detta var ju helt sant och jag reste mig upp. Kring min nakna kropp spanns en kappa av ljus och jag tog ängelns hand och världen rusade förbi oss.

Han förde mig från jorden ut i rymden där stjärnorna strålade fjärran, mot solen styrde han och jag förundrades. Ljuset var starkt och bländande och jag sa till ängeln att jag skulle bli blind om vi fortsatte. Ängeln log och svarade att jag inte skulle vara orolig. I ljuset ska dina skuggbilder brännas bort och du kommer se Guds skapelse i hans ljus. Allt kommer vara tydligt. Svart och vitt. Du ska få se skillnaden mellan gott och ont.

Men Satans ljus brann i mig och jag ville inte förlora min värld av färger och jag ropade till ängeln att jag inte ville. Jag skrek att jag som människa hade ett val. Jag bad att få slippa skåda Guds brännande ljus.

Ängeln svarade att människans val var Satans påfund. Människan var Guds förlorade som förvirrats av Den fallna. Nu kunde människan inte skilja på Guds och Satans vilja. Människorna var dömda till missförstånd och krig.

Trots att jag blundade såg jag ljuset. Det brände mitt kött. Det brände mina ögon. Ängelns vita vingar slöts beskyddande om min kropp, men mina ögon brann.

En kort sekund varade det. Sedan förde ängeln bort mig från Ljuset. Svalkande smekte ängels ljus min kropp. Kring oss sken stjärnorna. Nu fördes jag åter mot jorden. Jag steg åter in i människorna värld. Min värld som tidigare varit färgernas och mångfaldens var nu av strålande silver och svart.

Människan lever i en verklighet som hon inte har förmåga att greppa. Men hon försöker ordna detta kaos av intryck så gott hon kan. Detta som hon ordnat upp så fint för sig själv ger det paradigm som hon sedan tolkar världen. Problemet är att hennes medmänniskor har andra bilder av världen och det uppstår ett behov av att förklara vad man menar. Problemet är att ingen kan veta vad man menar, endast försöka förstå, tolka den andres försök att visa sin bild av världen. Det är i detta försök att förmedla och och uttolkande som kulturen uppstår. Att försöka förstå den andre kräver fantasi och inlevelse. Eftersom det inte går att veta vad den menar så får den tolkande bilda sin egen uppfattning, bygga upp en egen bild av vad som kan menas. Men den tolkande kan aldrig bygga upp en lika dan bild som den förste eftersom deras grund är olika. Detta leder till en kreativ spiral av nya idéer och tolkningar av världen. Men det är alltid fråga om missförstånd.

Skulle det uppstå perfekt kommunikation så dessa missförstånd upphörde så skulle kulturen dö ut. Vad finns det att tvista om när alla förstår alla. Vad finns det att tala om när alla förstår alla. Jag undrar om kreativiteten skulle försvinna den med. Den skulle ersättas av en otroligt riktad drivkraft där alla visste vilket mål man skulle arbeta för. Människan skulle inte längre vara. Människans väsen är den tolkande individen bland sina medmänniskor - människan är kultur.

(varelser med perfekt kommunikation ska visst finnas i Star Trek. De ska vara mycket fascinerade av konceptet 'kultur'. Vill ni veta mer om detta så fråga din Star Trek-nörd)

1. människan är relativ och rationaliserande
2. att vara konsekvent i fråga om människan är endast förringande
3. för människan är världen så mycket mer än verkligheten*
 
1. Länge har man bråkat om det rationella och relativa. Människan har sagts vara det förnuftiga djuret, Människan handlar rationellt. Detta är en åsikt som allt mer kommer på skam. Människan har förmåga att vara rationell. Hon rationaliserar sin omvärld skapar sig ordning i oordning - kosmos ur kaos. Hon skapar en sammanhängande berättelse för att förstå. Denna förståelse är dock relativ. Den utgår alltid från individen som upplevt och formulerar. Dessa subjektiva rationella kosmos är alla relativa till varandra och till den lilla bit av världen-i-sig som subjekten kan erfara.

2. Eftersom alla människor är relativa och endast kan förstås utifrån sin egen kontext så är det att förringa individen att vara konsekvent. Om alla ska behandlas lika måste alla vara lika. Genom att vara konsekvent i bedömningen av människor är att pressa in dem i en uniform mall där en stor del som gör dem till individer kapas. Det är därför (den nödvändiga) för-domen alltid måste följas av en individuell fortskridande bedömning.

3. Verkligheten*, det sanna som är fysiskt så att säga är bara en liten del av det som människan upplever. En mycket stor del av människans upplevelse är det immatriella som tankar och berättelser. Dessa immatriella världar berikar människans upplevelse och gör hennes värld så mycket större.

*Jag skiljer här på 'värld' och 'verklighet'. 'verklighet' - världen utan människans tolkning/kultur, vari hon verkar, "Världen-i-sig". 'värld' - den av människan tolkade verkligheten, berikad av kulturen .