§32. Tre aforismer om människan
2. att vara konsekvent i fråga om människan är endast förringande
3. för människan är världen så mycket mer än verkligheten*
1. Länge har man bråkat om det rationella och relativa. Människan har sagts vara det förnuftiga djuret, Människan handlar rationellt. Detta är en åsikt som allt mer kommer på skam. Människan har förmåga att vara rationell. Hon rationaliserar sin omvärld skapar sig ordning i oordning - kosmos ur kaos. Hon skapar en sammanhängande berättelse för att förstå. Denna förståelse är dock relativ. Den utgår alltid från individen som upplevt och formulerar. Dessa subjektiva rationella kosmos är alla relativa till varandra och till den lilla bit av världen-i-sig som subjekten kan erfara.
2. Eftersom alla människor är relativa och endast kan förstås utifrån sin egen kontext så är det att förringa individen att vara konsekvent. Om alla ska behandlas lika måste alla vara lika. Genom att vara konsekvent i bedömningen av människor är att pressa in dem i en uniform mall där en stor del som gör dem till individer kapas. Det är därför (den nödvändiga) för-domen alltid måste följas av en individuell fortskridande bedömning.
3. Verkligheten*, det sanna som är fysiskt så att säga är bara en liten del av det som människan upplever. En mycket stor del av människans upplevelse är det immatriella som tankar och berättelser. Dessa immatriella världar berikar människans upplevelse och gör hennes värld så mycket större.
*Jag skiljer här på 'värld' och 'verklighet'. 'verklighet' - världen utan människans tolkning/kultur, vari hon verkar, "Världen-i-sig". 'värld' - den av människan tolkade verkligheten, berikad av kulturen .
Även om människor förtjänar att behandlas utifrån vilka de är, så är det väl ändå ganska viktigt att de möts av samma förutsättningar första gången. Du säger att om alla ska behandlas lika så måste de vara lika. Det gäller ju bara i en situation när de hunnit bli en del av sammanhanget, när deras egenskaper blivit kända. Innan dess så bör väl alla åtnjuta likhet inför lagen, samma grundläggande rättigheter och att bli betrodda. Det behöver de inte vara likartade för, det får man på köpet när man föds i dagens samhälle. Om man skulle plocka loss människan ur sitt sammanhang så skulle hon inte ha några rättigheter alls, men eftersom det finns en tillräckligt stor konsensus kring att hon ska ha det så är det så.
Du träffar direkt på det problematiska. Du har helt rätt i det du säger. Inför lagen måste alla behandlas lika. Men det jag vill visa är att denna generalisering är ett stort problem. Det är två olika principer som står mot varandra. Människor och deras handlingar måste generaliseras, men man måste vara medveten om att detta är förenklingar där individen inte får plats.
vid exemplet som modey tar upp så är det väl ändå inget problem att lagen (brottsbalken) generaliserar. Eftersom den delar in handlingar i kategorier och inte människor. Däremot bedöms ju påföljden olika ibland beroende på individen (psykiskt sjuka döms till andra straff än barn och vuxna döms i sin tur till andra straff). Att vara konsekvent när det kommer till rättigheter och lagar som är allmänna och med tydliga regler är knappast förringade eller något problem. Handlingen är inte subjektiv på samma sätt som en personlighet är.
Däremot finns det svårt att skapa bra lagar och rättigheter.