Gryning

Söderns stater, de bröt sig ur
Då tjöt Riket i krigets lur

Strider flammade, blodet flöt
Rikets makt i södern bröts

Mörkrets välsignade stred mot varann
Folkets blod till helvetet rann

Fursten skrattade, Aseriel log
Rikets legioner i södern dog

Då när larm och rök från kriget flytt
Söderns stater reser sig på nytt

* * *

Han stannar upp och ser sig omkring när han hör ljudet i den tysta stjärnklara natten. Det som fått honom att avbryta sina funderingar kan han inte se i den mörka parken. Han gillade att långsamt vandra genom den och låta tankarna vandra i natten. Han lägger handen på svärdshjaltet och ser sig omkring. Han hade helt klart hört ett ljud och nu började han bli nervös. Det var inte ovanligt att personer med mycket inflytande råkade ut för plötsliga dödsfall av relativ brutal art och det var för något sådant han nu var beredd. Han var en god svärdsman och skulle säkert kunna försvara sig tills vakten anlände, om detta var en attack vill säga.
Han tar ett steg framåt samtidigt som han går runt ett varv och ser sig omkring. Han står still och försöker lyssna efter något avslöjande ljud från den förmodade inkräktaren. Just när han bestämt sig för att ljudet han hört måste varit inbillning andas någon i hans öra. Han snurrar runt och svärdet är halvt draget när han står ansikte mot ansikte med en kvinna.
- Du! Vad gör du här, nu?, viskar han förvånat. Han tittar ned på henne. Hon är klädd i svarta tunna praktiska kläder och hennes långa glänsande svarta hår är uppsatt i en svans.
- Ja, vad gör jag här? Svarar hon med ett leende.
Hon tittade på honom, blod rann ur näsa och mun. Hon drog dolken ur mannens bröst, blodet strömmade ur det öppna såret, hon lät kroppen falla. Dolkens skarpa blad var svart av blod i nattens dunkel. Hon böjer sig ned vid den livlösa kroppen och lägger handen på den allt kallare hjässan. Hon tar dolken och drar tre gånger från var öppet öga, sex tårar av blod. Hennes bön till den Svarta Ängeln.
Lyzia gick in i sitt rum och tog av skinnhandskarna, först den nedblodade sedan knäppte hon upp bältet och lät det och dolken falla med en duns mot mattan med scener ur Jarhmarks historia som täcker det annars kalla stengolvet. Hon nästan kastade sig ned i sängen och bara njöt. Dessa kläder var de skönaste hon hade. Så enkla och bekväma, hon hatade att sätta på sig något annat. Särskilt de överdådiga kläder som hennes jungfru snart skulle komma och hjälpa henne i. Hon hatade att sätta upp håret som modet krävde, hon hatade att vara trevlig mot vidriga män som helst ville skära halsen av. Hon hatade det liv hon tvingades leva. Hon hatade att alltid vara försiktig så att hon inte avslöjades.

Saelan kom ut i parken från sin herres arbetsrum. Hoppas det inte var försent, tänkte han. Men fast han dolde det för sig själv visste han det innerst inne att det var just försent. Brevet han höll i handen var beviset för det han inte ville se, beviset för det han nu såg. På gången låg herren. Blodet syntes inte på de mörka kläderna i natten men månskenet lyste upp ansiktet. Aseriels tårar rann ned för det bleka kinderna från herrens uppspärrade ögon.

Fursten var död. Hon skulle inte behöva gifta sig. Det var hennes andra trolovade som mördats. Också denna med Aseriels tårar längs kinderna. Hon log och mindes hans förvånade blick när han såg att det var hon. Hela staden pratade om de mystiska furstemorden. Det verkade inte finnas någon koppling förutom att de var trolovade till storfurstens yngsta dotter. Det i sin tur betydde visserligen att de hade massor gemensamt. Det var trots allt inte vem som hellst som skulle kunna komma i fråga. Men eftersom Lyzias far inte var en man som tog vidare stor hänsyn till sin dotters önskemål så var hon tvungen ta saken i egna händer, vilka var mycket kapabla. Det var ingen som visste vad hon var. Hennes mor visste. De andra var nu döda. Om det kom fram skulle hon lynchas. Hon hade tur. Hennes blod hade inte avslöjat henne ännu. Hela livet hade hon varit livrädd att hon skulle deformeras och visa att hon inte tillhörde denna värld. Att hon var en av de heliga som måste skickas tillbaka till helvetet för att dess furstar inte skulle vredgas. Hennes mor hade inspekterat henne varje månad och en flyktplan fanns redo. Hennes mor hade kontakter på Angal till vilka Lyzia skulle fly om det så behövdes. Nu hade hennes mor börjat förlora förståndet. Lyzia funderade på om hon skulle behöva tysta henne. Hon rös vid tanken. Hon önskade att hon var född i Riket i norr. Där skulle hon vara en världens mäktigaste och kunna stoltsera med sitt arv. Inte som nu behöva gömma sig i sin välsignelse. Men hon hade en plan. Hon skulle ena staterna under sig. Sedan skulle hon ingå i förbund med Riket och hon skulle bli Söderns Câka. Hon behövde bara spela rätt för att det skulle ske. Hon var ung och de av Blodet levde länge. Hon tillhörde redan ett av staternas mäktigaste familjer. Men nu var det dags att gå ut ur kammaren och spela spelet. Hon var bra på det. Men hatade det. Hatade hur instängd hon var. Även om det var tillfredställande, ja rent av underhållande att spela spelet och se dessa dårar som inte såg något så ville hon se deras fruktan. De såg i henne inget annat än en vacker furstedotter. En förfinad pjäs i deras spel. Någon som de kunde nyttja. Fattade de verkligen inte att hon hade en egen vilja och egna mål. Om de nu var så dumma så skulle de få ångra sig. Hon undrade hur lång tid det skulle ta innan någon ny vågade fråga om hennes hand. Hon hade några egna tankar. Hennes önskemål var en furste från någon av de andra staterna. En inhemsk furste gav henne inte tillräckligt nytt. Det var ett problem att komma iväg härifrån. Men denna dag skulle hon kunna möta furstar från de andra staterna. Äntligen var jungrun klar med de sista knapparna.
- Du kan ta hand om den nu. Sa hon till jungrun. Hon syftade på livlösa blodiga kroppen i rummet intill. Hon trodde inte han var död. Hoppades att det inte gått så långt. Hennes far hade klagat på att hon gjorde av med för många slavar. De var inte lika omätligt rika som härskarna i Riket och behövde besinna sig. Överdåd hörde Riket till. Staternas styrka låg i deras mod, stolthet och måttfullhet. Det var dessa dygder som gjorde att Staterna kunde hålla Riket stången. Riket hade bara härskat här kortare perioder under dess tusenåriga historia.

Hon trädda in i salen som var fylld med gäster från hela Södern och även en del från Riket. Inga drotter men flera furstar och rikets sändebud så klart. Och där var han. Där var hans mörka blå ögon. Så vackra. Vad hon hatade dem, vad hon älskade dem. Både för låg och för hög henne stod han där, naivt trotsande. Visade henne hur omöjligt allt kunde vara. Hon kunde inte göra sig av med honom. Hon bad att inte skulle tvinga henne till det. Hon hade vänt bort blicken men hon visste att han had sett henne. Det var dags att visa honom att han inte var något värt i hennes ögon. Det var en annan man som var en del av hennes framtid.

* * *

Den andra dagen efter furst Karracks möte med Cakan var en grå mulen dag med ett smått strilande regn som fick allt att kännas kallt och rått. Stadsporten hade just öppnats då huset Karracks följe red ut från staden. I täten för gruppen red två män, den ene gammal, den andre ung. Man kunde inte tolka så mycket av deras klädsel, de båda var insvepta i tjocka grå yllemantlar, men deras riddjur avslöjade att dessa var två rika herrar och den yngre mannens hållning visade tydligt vem som ledde sällskapet. Efter dessa två kom fyra Karrackknektar rustade i brigandiner i husets gula och blå färger. Följet avslutades av tre tjänare som förutom sina egna hästar också för varsin packhäst. Luftens kalla fukt slog emot dem då de red ut från staden och Kâlen insåg att resan hade den fördelen att de red mot varmare trakter och att de skulle missa Garad Kanez' isande vinter. Men just nu önskade han säg en tjockare mantel, eller varför inte ännu bättre; kvar i Karracks palats, i den varma sängen med Karracks vackra dotter. Hans tankar började vandra iväg medan de red längs den stenlagda riksvägen, förbi åkerfält leriga i den sena hösten. Hans tankar vandrade till den flicka han följt hem. Hon påminde om någon, något. Han kunde inte sätta fingret på det och tanken, som hade besvärat honom förut irriterade honom ty han kunde inte komma på något svar. För att komma bort från detta började han fundera på rådgivaren furst Karrack skickat med honom.

Avar ba-Karak, ett namn som sa en hel del om mannen. Avar, till att börja med, det namnet var vanligt i Rikets sydöstra del och på ön Angal bland de lägre klasserna. ba-Karak betydde att han tillhörde huset som hedersmedlem. Antagligen hade Avar börjat långt ned i handelshusets hierarki och arbetat sig uppåt till han blivit hedrad att bära husets namn. Avar var en äldre man vars hår börjat falla av och nu kunde man se hans kala hjässa omringad av en krans silvergrått hår. Han hade en lång spetsig näsa och resten av ansiktet tycktes antingen sjunka in eller sticka ut.

Han skulle alltså uppträda som en vanlig man, Avar visste ju inte att han var ett mörkerblod och det var meningen att ingen annan skulle veta det heller. Folk skulle bara känna honom vid det namn Avar kände, Kâlen av 3âruzemel. Kâlen hade aldrig haft många vänner och aldrig någon vän som inte var mörkerblod. Mörkerbloden var ovanliga och de umgicks inte med trälar. Efter sitt dop hade Kâlen gett sig ut i världen och levt hos olika drotter och drottningar. I tre år hade han levt bland människor som nu antagligen hatade honom. Men det tänkte han inte närmare på. Så gjorde i stort sett alla mörkerblod när de var unga. Vissa skaffade sig vänner men Kâlen hade aldrig riktigt känt sig tillfreds någonstans därför hade han ständigt rest runt. På sin höjd hade han stannat någon månad på ett ställe. Han hade dock ett kontaktnät han börjat bygga under den tiden. Utspridda över Riket. Kunskap var makt och utan makt blev man utnyttjad. Alla blev visserligen utnyttjade men desto starkare man är desto lättare kan man utnyttja andra. Nu hade han skickats av Rikets mäktigaste personer till södern för att arbeta i deras intressen.
Till sydstaterna. En del av världen som Kâlen inte kände så bra. Han hade aldrig varit där och han visste inte mycket om affärer.
- Till vilken del av södern hade du tänkt att vi skulle?, frågade han Avar. Den andre såg upp vid den plötsliga frågan.
- Om du inte har något annat förslag hade jag tänkt mig Jarhmark. Kâlen kände igen namnet men ville inte gärna skylta med sin okunskap men vill helst veta varför så han frågade.
- Varför Jarhmark?
Avar svarar utan att titta på honom.
- Jarhmark, herre, det är helt enkelt där vi har de bästa kontakterna. Det är det bästa stället att utgå ifrån i sydstaterna. Det ligger som du vet nordligast av rikena där nere. Det har alltid varit lättast att utgå från Jahrmark. Avar fortsatta att berätta om handelshusets verksamhet, både inom Riket och i sydstaterna. Huset Karrack hade ett vitt förgrenat nätverk som sträckte sig över hela riket men hade haft problem att etabelara sig utanför Jahmark i Södern.

De övernattade på ett välbesökt värdshus som låg på det bekväma avståndet av en dagsfärd till häst från huvudstaden. De skulle komma att stanna vid ett otal liknande ställen under färden söderut. Under resans gång skulle dessa långsamt och obemärkt förändras men i grunden skulle alla vara de samma. Kâlen hade sällan övernattat vid något sådant förut och lät Avar ta hand om det hela. Detta första värdshus låg i en större by som växt upp kring detta naturliga ställe att stanna upp inför den sista etappen till Garad Kanez. Det fanns ingen skyddande mur, det var alltför länge sen som någon fientlig här härjat i dessa trakter för att det skulle vara värt besväret. Kring värdshuset sträckte sig dock en omkring två meter hög mur med en bastant järnbeslagen port vilken stod öppen. Det hade precis börjat skymma och antagligen skulle den just ta och stängas inför natten. De red in under porttaket och satte av utanför den bastanta stenbyggnaden. Ett varmt gult sken strömmade ut från fönstren tillsammans med ett sorl av röster och skratt. Snart hördes även sång och instrument. Det var folkliga sånger, glada och burdusa av ett slag som kom Kâlen till dels endast undantagsfall. De lämnade hästarna till tjänarna som visade dem till någon stalldräng, men det var inget Kâlen lade på minnet. Istället följde han Avar in i byggnaden med de fyra knektarna bakom sig. De kom direkt in i skänkrummet där två stora eldstäder värmde rummet mot det fuktiga kalla vädret. Mellan dessa var runda bastanta bord utställda och vid dessa satt vägfarare och en och annan bybo. Det var rätt fullt med folk och vid eldstaden längst från ingången satt en spelman med flöjt och en rödhårig ung man sjöng till hans toner. På den motsatta sida från där de kom in fanns flera dörrar och det var till en av dessa som de blev visade av värden som var en kort senig svarthårig man som med ett brett leende hälsade dem välkommen. Kâlen sa knappt ord förutom att godkänna det föreslagna rummet som han och Avar intog sitt kvällsmål i. Knektarna satte sig i skänkrummet vid ett bord precis utanför och tjänarna såg till att deras saker togs väl om hand och att rummen var i sin ordning. Inför natten beställde Avar en pojke men Kâlen var inte intresserad något sådant.

Avar skickade iväg pojken efter att han var färdig med honom. Han hade alltid tyckt om pojkar som just börjat bli män. Den här var för ung men det hade inte varit värt att klaga. Han hade en del att gå igenom och satte sig vid skrivbordet. Det var hans flit och noggranhet som möjliggjort hans avancemang inom huset. Han var stolt över sin förmåga och han visste att fursten litade till honom. Att det var just han som skickades med denna ungtupp till Södern var bevis nog på det. Han hade ingen familj. Huset var hans familj och kände furstens familjemedlemmar väl. Men vem var den här Kâlen igentligen? Den frågan gnagde på honom. Plötsligt hade fursten kallat honom till sig och frågat om hans klerkar kunde klara sig utan honom då hans önskade skicka Avar till södern med ung furste som själva Cakan befallit. Denna Kâlen behövde en anledning att vistas i södern och handelshuset var en utmärkt täckmantel. Rikets Cakan utnyttjade dem, och furst Karrak hade nu outalat men underförstått gett Avar uppdraget att utnyttja Cakan och dennes Kâlen. Så frågan var hur det skulle gå till. Han var tvungen att lära känna denne och lära sig hans styrkor och svagheter. Men innan han visste tillräckligt om den unge mannen behövde han en grundläggande plan att förhålla sig till. Ordern var att Kâlen skulle visstas i Södern som representant för huset men att han i realiteten inte skulle behöva sköta något av dess göranden, vilket var Avars område. Denna Kâlen var en krigsfurste och verkade inte veta något om handel överhuvetaget. Det var både bra och dåligt. Bra då man i Södern respekterade krigare och Kâlen skulle vara en bra representant för huset. Bra då det betydde att Avar hade övertaget om spelets regler. Dåligt eftersom Kâlen kunde göra bort sig genom ignorans. Men han fick inte ta och missbedöma denna spelare. Cakan var verkligen ingen att underskatta och man kunde ju undra vad Kâlen spelade om. Att försöka binda Kâlen till sig själv kanske skulle vara en bra idé. Få honom att lita sin rådgivare. Han skulle visa Kâlen hur han ska agera. Visa att de kan vara till varandras fördel men samtidigt alltid vara beredd med dolken. Det vanliga alltså. Med ett leende tänkte han att detta nog var precis vad hans unge kamrat också tänkt. Snart skulle de komma till staden Tocen som var en den första stora staden söder om Garad Kanez. Där skulle de besöka Karakrepresentanten Be'al, rådsmedlem och en viktig person i husets nordvästra verksmhet. Det var bra eftersom Avar kunde stämma av hur det låg till med saker ting här. Avar hade alltid varit bra på att utnyttja sitt ständiga resande. Han kände till de olika representanterna och kunde spela dem mot varandra samtidigt som han kunde ge fursten och fursterådet viktig information.

Nästa dag gav de sig iväg tidigt. Avar var uppe i gryningen och såg till att de kom iväg snabbt. Vintern nalkades och de ville komme så långt söderut som möjligt innan snön började falla. Om det ville sig väl skulle de slippa den helt. Även denna dag berättade Avar om sydstaternas politik och samhällsliv och Karraks verksamheter. Även om handelshuset var ett av de största i Riket, så var det inte de mäktigaste i Södern där de relativt nyligen börjat etblera sig. Det var egentligen bara i Jahrmark man hade ordentligt fäste och man hade problem med att faktiskt etablera sig i de andra staterna. Just som man fruktat hade de mindre redan etablerade handelshusen lierat sig mot Karrak för att stå emot men man hoppades att genom att köpa upp de styrande så skulle detta hot kunna runtgås. Det hade framgångsrikt i Jahrmark men det hade visat sig vara svårare i andra stater. Antagligen för att de hade inhemska handelsfurstar som både var inblandade i politik som handel medan man i Jahrmark redan var beroende av handelsbolag från Riket. Det var den utvecklingen man nu i de andra staterna fruktade. De skulle nu ta och resa till först Jahrmark och se hur läget stod till för att sedan fortsätta till de andra staterna se till att få ordning på saker.

Borgen qen Kolad Tocen låg på en kulle övanför staden som i sin tur bredde ut sig över dalen. Den hade numera vuxit över på andra sidan älven. Den nya staden saknade mur till skillnad mot den gamla staden som omgärdades av grå bastant granit och höga torn. Den murlösa stadsdelen visade Rikets makt. En gång i tiden hade det varit något otänkbart, nu var det istället otänkbart att en mur skulle behövas i Riket. Det fanns ingen som kunde hota städerna. Det enda tänkbara hotet kom från nomaderna i väst men att de skulle ta sig så långt in i landet förbi vaktornen var en löjeväckande tanke. Dessutom var städerna handelsfurstarnas maktbas. Om det fanns murar kring städerna skulle de kunna utmana drotterna om makten. Nej i ett stabilt rike fanns en ordnad hierarki. Flera jämstarka maktcentra skulle aldrig tolereras.

I vanliga fall hade Kâlen valt att övernatta i borgen. Furst Tocên hade han mött flera gånger förrut så det var självklart att det var till Karakresedenset de styrde. I borgen skulle Kâlen bli igenkänd som den furste han var och han tänkte att det var för väl att han inte beblandat sig med handelsfurstarna nu när han skulle vara vara okänd. Men det var väl antagligen för att han inte gjort mycket väsen av sig som han skickades ut på detta företag. Det var ett test för att visa vad Kâlen var för person. För att visa på hur Kâlen hanterade saker. Cakan ville veta vad han hade och antagligen fanns agenter överallt för att rapportera. Om inte här i sällskapet eller på vägen så utom tvivel i Södern. Han funderade på vad det var han skulle göra egentligen. Vad var det som förväntades av honom. Och vari bestod provet? Det fanns inte så mycket att fundera på där egentligen. Han kunde aldrig lista ut vad Cakan tänkte så det var helt enkelt bara att göra sitt bästa. Att följa den officiella orden att splittra staterna och samtidigt stärka sig själv så mycket som möjligt. Han skulle öppet arbeta för handelshuset väl, och dålt skulle han se vad han kunde göra föra för att försvaga söderstaternas allians. Det var en enkelt grundplan som kunde bli tillräckligt komplicerad. Med två mål med olika officiell status skulle han få mycket att göra. Han hade tröttnat på det liv han levt innan ändå. Han visste inte riktigt vad han skulle göra av det. Som ungt mörkerblod var han villrådig. Han tillhörde Rikets högsta. Varje furste eller furstinna skulle välkomna honom och hans ord var alltid något man lyssnade till. Men han var ensam och utan mål. Det fanns inget att sträva efter. Han var inte tillräckligt erfaren eller mäktig för att räknas bland de andra av blodet. Ja han undrade till och med om han någonsin skulle räknas bland dem. Han hade fötts utan de yttre tecknen på välsignelsen och han verkade inte utveckla något med åren. Det var bara hans blåsvarta blod i ådrorna som skvallrade om hans arv. Han skulle behöva göra något utomordentligt för att visa världen att han var värdig. Men om det nu var så att han saknade yttre tecken så visste han att han blodet gjorde honom till något mer än de vanliga dödliga. Han var både kvickare och starkare än vanliga män. Men där verkade det ta slut.

Nu kände han att livet verkligen började. Han hade något att rikta sig mot. Nu hade han något som han kunde visa världen vem han var. Den långa resan mot södern kändes med ens allt för lång. Men han hade nu tid att fundera på vad han skulle göra. Vad hans mål var. Han hade tänkt lite på det men egentligen inte kommit fram till något konkret förutom att han behövde egen maktbas. Cakans agenter i södern skulle han ha till sitt förfogande men den lokale representanten skulle inte vilja se sin makt begränsas av någon ny och Kâlen kunde inte veta vilket inflytande han skulle kunna få igenom där. I värsta fall skulle han rent av kunna motarbetas. Inte heller skulle han ha kontrollen över handelshusets resurser. Han var fullt medveten om att även om han var Cakans utsände var han för handelshuset endast var en galjonsfigur. Men genom att utnyttja båda dessa skulle han kanske kunna få överhanden.

De red in mellan de vitrappade tegelhusen slingrande gator mot residenset. Det var någon timme kvar tills solen skulle gå ned men skuggorna hade börjat bli långa och här mellan husen började det bli skumt. Karrakresidenset var trevåningarsbyggnad vid kajgatan nära Rådsmarknaden. Ba'el, Furst Karraks stadsrepresentant var en av stadens rådsmän och fastigheten låg bekvämt snett mitt emot rådshuset. De släpptes genom porten till gården där deras hästar togs hand om av stalldrängar och knektarna bekantades sig med sina kollegor. Avar hälsade igenkännande på representanten presenterade honom och Kâlen för varandra. Ba'el var betydligt yngre än Avar. Av medelläng, med gyllenblont hår och stort leende. Kâlen ogillade honom direkt. Så han log sitt kallaste leende men kände att något var fel med det. Det var mörkerblodet Kâlen som gjorde så, som hade råd att göra så. Kâlen, representant för Handelshuset Karak, kunde inte gå runt och se ner på folk. Om han skulle kunna utnyttja sin omgivning måste han hålla sig väl med den.

Ba'el ledde dem genom en bastant dubbelport som ledde in till hans privata del av byggnaden på tredje våningen. De andra planen var avsedda för handelshusets ärenden. Medan Avar och Ba'el pratade om handel och politik i denna region funderade Kâlen på sin nyvunna insikt och undrade vad det innebär och hur han egentligen skulle bete sig. I och med att gästerna anlände dukades det fram kvällsvard. Ba'els kammartjänare dukade fram en enkel och utsökt måltid för gästerna. Avar och Ba'el talade med varandra som två vargar som bedömer en hotande konkurrent. Men tonen var munter. De kände till varandra men visste aldrig var den andra var. Handelshusets interna politik och hierarki var lika viktig som den yttre. Tidigare skulle han om han varit uttråkad i en liknande situation helt enkelt låtit sig underhållas genom att förnedra sin värd eller bara strunta sällskapet och dra sig undan. Nu fungerade inte något av dessa alternativ. Han var en del av världen nu. Hela sitt liv hade han lärt sig att han var ovanför alla och att han kunde göra som han ville. Nu satt han och tittade på dessa personer som satt och pratade vid matbordet diskuterandes något handelspolitiskt. Han hade inte följt med i samtalet och det var för honom helt obegripligt. Här kunde inget hot om våld hjälpa honom. Han började studera de två. Lyssnade till deras samtal utan att höra orden och dess mening. Han kände dem. Han kände Avars syfte och vad som drev honom. Han kände Be'als drivkraft och hans svek. Men han förstod dem inte. Han såg inte. Inga ord fanns till hans känsla. Men han var säker. Något liknande hade han anat tidigare men inte så här starkt. Han hade aldrig tidigare varit delaktig. Han undrade över om han skulle varna Avar men kom fram till att han behävde veta mer om denne Be'al. Han insåg att han behövde veta mer om allt. Han hade inte förstått hur lite han visste om världen. Han hade alltid varit stolt över sin kunskap. 'Kunskap är makt' var ett av hans ledord men han hade inte förstått vad det innebar. Han hade levt på den självklara makt Blodet gav honom.

De visades till varsitt rum efter middagen. Kâlen var inte den för att fråga. Han ville lista ut själv och sedan fråga om de bitar han inte fick ihop. Han behövde tänka igenom vad för situation han var i. Han tänkte på det han kännt under middagen. Det ryktades om att vissa av Blodet hade förutom de uppenbara fysiska gåvorna även gåtfulla krafter som det inte talades om. Hans kännande kunde mycket väl vara en sådan gåva. I så fall skulle han behöva utveckla den. Men än så länge var det inte något att förlita sig på. Men vad kunde han få ut av det han känt? Han visste att deras värd svek någon. Men vem? För att svika måste någon hålla en lojal. Helt klart var att Ba'el inte kunde svika honom själv. Han skulle möjligen kunna svika Avar, men han trodde inte Avar litade på Ba'el. Det kunde så klart vara så att detta svek inte hade med något som hellst med Kâlen att göra men det trodde han inte att han skulle uppfatta. Han kände det som var relevant för honom själv. Det vad han skulle utgå ifrån. Det fanns två personer som litade på Ba'el som också berörde Kâlen. Det var furst Karak och Cakan. Handelshuset Karak och Riket. Det verkade otroligt att Ba'el skulle svika Riket. Det fanns inte mycket att svika det för. Men handelshuset kunde verkligen svikas. Att svika Riket skulle skulle inte ge mycket förutom stora problem. Att svika en furste skulle kunna ge mycket. Den gamla Kâlen skulle inte brytt sig. Men vad skulle den nya Kâlen göra?

Jorden rämnade och vinden ven
Haven kokade i ljusets sken

Marken öppnades, elden slapp lös
Bergen smälte, blodet frös

De Fallnas arméer trädde fram
Allt som varit nu försvann

Över landet blodet flöt
Änglakören i plåga tjöt

Fasa föll över hav och land
ljusset krossat i Furstens hand

Människorna valde, De fallna vann
Ljusets arméer i helvetet brann

Nu den jublande djävulskör:
"den starke frodas, den svage dör"

Allt var kaos, ingen frid
Detta är nu mörkrets tid

HAN GÅR MOT DE SVARTA järnbeslagna ekportarna. Två svartklädda vakter öppnar dem och han fortsätter genom öppningen. När han passerar slår de båda knektarna ned sina hillebarder i stengolvet med ett dån som ekar i den stora mörka pelargången. Han stiger in den stora salen. Där stod de, alla mörkerblod i denna del av riket, klädda i lysande rustningar i vitt och silver. Ett tiotal fyrfat lyser dunkelt upp den mäktiga svarta salen i ett rödglödgande sken. Vid altaret i andra änden av salen står Cakan likt en gargyl med sina stora fladdermusliknande vingar utbredda och med de långa armarna lagda i kors över bröstet.
Han börjar gå mot Cakan, ekot från stegen fyller salen samtidigt som de samlade börjar mässa en hymn som blir allt starkare i takt med att han närmar sig altaret. När han kommer fram till den långe demoniske mannen går han ned med det högra knät, knyter sin högra näve och håller ned den mot det kalla golvet medan han lägger sin andra hand på sitt vänstra knä och böjer ned huvudet inför Cakan. Nu var stunden han väntat på i sexton år inne. Snart skulle han skulle räknas som vuxen.
- Dra din dolk, hörs Cakans djupa låga stämma dundra ut över salen. Han drar sin långa vågformade dolk samtidigt som en skräckslagen slavflicka förs fram till altaret av två svarta knektar. Flickan som ser ut att vara omkring tio år gammal är klädd i ett svart tygstycke hängt över hennes axlar med ett hål för huvudet. Ett smalt bälte runt midjan håller ihop det enkla plagget. Ansiktet är stelnat av skräck när hon förs fram till altaret och fasa fyller hennes blick. En av knektarna håller i henne medan den andre håller bak hennes huvud så strupen blottas.
Han tar sin dolk och lägger den kalla skarpa i skenet rödglänsande eggen mot flickans vita strupe. Mörkerblodens mässande tränger bort alla tankar och han går upp i mörkrets välsignelse. Flickans genomskärande skrik övergår plötsligt till ett gurglande läte när dolken tränger in i hennes bara strupe. Blodet från flickans hals pumpas ur hennes ådror och rinner ned i hans mun. Han slickar i sig den mörka vätskan och känner hur mörkret fyller honom med kraft. Han blundar men ser ändå. Inte som han i vanliga fall ser, utan med mörkrets kraft. Allting tyckt pulsera i ett blåvitt sken. Han öppnar ögonen samtidigt som han släpper flickans livlösa kropp som fångas upp av knektarena. Han reser sig och hans vanliga syn börjar ta över från mörkrets värld. Men han känner kraften som fyller honom. Det är som han svävar en bit över golvet, det känns som om han bestämde sig för förinta världen så skulle den förintas. Han är allsmäktig, allt är möjligt för honom. Då slår Cakans röst till som en piska som får ned honom på jorden i igen. Kraften är som den aldrig funnits och blodsmak fyller munnen. Cakan ser ned på honom och sträcker fram ett långt svärd. Han tar svärdet från mästaren och bugar sig. Han drar ut det långa svärdet ur den vita silverbeslagna skidan. Ingraverat på den långa skarpa klingan står namnet Kâlen. Hans namn.

* * *

Det regnar och skymningen faller just när han kommer fram till staden han inte sätt på tre år. Stadsväktarna stänger just porten till huvudstaden i den västra delen av Riket. De hånar honom och ropar att om han kommit för en kvart timme sedan skulle han sluppit in. Men deras glopord övergår snabbt till ödmjuka ursäkter han presenterar sig. Den tunga vindbryggan fälls ned och fällgallret hissas.
? De Störtades förbannelser muttrar han. Nu kommer hela staden vid middagstid veta att han är i Garad Kanez. Men det gör väl inte så mycket. Tids nog skulle de ändå veta att ytterligare ett mörkerblod var i staden. Det stod inget i brevet om sekretes så han gav inga order till väktarna om tystnad. De var tillräckligt rädda efter att ha förolämpat honom och det med god orsak. Men han var för trött för att bestraffa dem. Väktarna insisterade på att ge honom eskort så han red in på stadens stenbelagda huvudaveny med kaptenen och fem väktare i hauberker och djupblå vapenrockar marscherandes efter sig. Vägen till den svarta katedralen kantades av de mäktiga handelshusens residentpalats och bredvid stadens mäktiga citadell stod den i mörker upphöjda katedralen. Dess mäktiga höga torn sträckte sig upp i skyn likt svarta spjut som om de försökte nå de Störtades himmel. Ett stort fyrkantigt område belagt med svart sten omgärdade den mörka byggnaden. Det fanns ingen mur ty ingen vågade ens röra vid det svarta området. Det var som om folk trodde att om man trädde in där skulle Helvetets alla fasor drabba dem. Här stannade också hans eskort och han fortsatte ensam mot katedralen. Portarna öppnades och fyra svarta knektar kommer ut tätt följda av ett par tjänare. Han stiger av hästen som tas hand om utav en slav som leder bort den och hans packhäst mot stallet. Den andra slaven, en gammal kvinna bugar sig djupt för honom medan vakterna ställer sig i givakt. Han känner igen kvinnan. Det var hon som hade tagit emot honom när han kom till templet för första gången.
- Välkommen herre. Cakan väntar dig. Man har förberett ert rum och det finns kvällsvard framdukad åt er. Säger hon i en lågmäld ton. Hon går före och visar vägen till det rum där Cakan väntar. Utanför dörren står de vanliga svarta knektarna som också öppnar dörren när han kommer. Slavinnan stannar när han fortsätter in i rummet och vakterna stänger den kraftiga dörren efter honom.
- Var hälsad min son, hörs Cakans lågmälda djupa röst. Den långa smala mannen står med sina vingar svepta om sig likt en svart mantel och hans ögon gnistrar likt svarta ädelstenar.
- Var hälsad, fader svarar Kâlen med en lätt bugning.
- Jag har låtit duka fram kvällsvard åt dig. säger Cakan med gest mot ett uppdukat bord och fortsätter.
- Jag har redan ätit så du får äta ensam. Kâlen sätter sig ned och tar för sig av den utsökt tillagade maten och det fina vinet importerat från de fria sydstaterna.
- Vad får er att kalla hit alla mörkerblod, fader? Cakan tittar på honom med en outgrundlig min.
- Det hade jag just tänkt tala om för dig. Cakan tar upp en lång smal kniv och börjar förstrött fila de kloliknande naglarna.
- Nu när du är här är det är bara en till vi väntar på. När Vanê anländer kommer vi mötas i råd. Efter en stund av tystnad reser han sig plötsligt upp och ser skarpt på Kâlen och säger hastigt.
- Du måste vara trött. Jag ska lämna dig att avsluta måltiden ensam. Han börjar gå mot dörren men stannar och vänder sig om och visar med handen.
- Ditt rum är där. Vill du ha nattligt sällskap eller om du har något annat önskemål så framför det till knektarna så ordnar de allt. Ha en trevlig natt.
Kâlen avslutar måltiden och går in i rummet som ställts i ordning åt honom. Rummet är upplyst av oljelampor och någon har ställt in hans saker i rummet som domineras av en stor bred säng. Där finns också ett skrivbord och ett par enklare stolar. Den högra sidan täcks av en stor murad eldstad och längs den motsatta väggen sträcker sig ett väldigt fönster med olikfärgade glas. Fönstret går nästan från golvet upp till det höga välvda taket. Bredvid eldstaden finns den dörr som tydligen använts för att ta dit hans saker medan var i förrummet. Han tar av sig kläderna och går och lägger sig.

Cakan såg på den långa gestalten som just reste i det kalla månskenet. De svarta stora vingarna sveptes runt den smala kroppen och hennes silverglänsande ögon vändes mot honom. I ett leende visade hon sina vassa vita tänder som tydligt framstod mot den svarta hyn som glänste likt svart metall i det kalla ljuset. I de kattlikt smidiga rörelserna fanns en styrka likt en stormvirvel, en kraft som omgav henne. Hon går fram till honom där han står vid dörren till trappan som leder ned till hans privata rum. Hon är längre än han och han måste blicka upp för att se henne i ögonen vilket är en ovanlig situation för honom. Innan han hinner hälsa säger hon.
- Natten är god men jag tror det blåser upp.
Hennes stämma var som vanligt inte den kalla raspiga som han alltid förväntade sig utan varm och vänlig. Med sin egen djupa röst svarar han.
- När vinden lagt sig skall vi flyga tillsammans.
- Aseriel flög med mig i natt. Hennes kraft vare med oss.
- Låt hennes tårar flöda i söder, svarar han.
En aning förbryllat svarar hon.
- Ja varför inte.
- Jag skall förklara vad jag menar. Skall vi gå in.
Han går åt sidan och låter henne gå före ned för den smala spiraltrappan. Han tar med ljuset i hållaren, även de behöver åtminstone en ljuskälla för att se.
- Slå dig ned, Vanê. Säger han när de kommer ned till hans rum och viftar förstrött med handen mot en fåtölj.
- Vad är allt det här om? Varadzagel.
- Det är sydstaterna. De skapar ett allt större problem.
- De har varit törne i Rikets fot sedan de bröt sig ut för mer än femhundra år sedan. Vad får dig att kalla hit mig, och alla mörkerblod in din del av riket nu. Hon slår sig ned i fåtöljen efter att ha hjälpt sig själv med ett glas vin. Hon fortsätter med samma mästrande ton.
- Eftersom de tillräkligt starka att stå emot oss men inte utgör något hot, är det bra att föra krig där när man vill avleda folkets uppmärksamhet. Eller behöver bli av med någon högt uppsatt träl som blivit för uppkäftig.
- Ja, ja, Jag vet, avbryter han irriterat. Alla som var insatta i politiken som besatt åtminstone lite vett visste det.
- Men de börjar bli ett hot nu. Inte mot riket, utan mot oss. Mot mörkerbloden. Säger han, Deras förvridna dyrkan av mörkret förespråkar att alla mörkerblod skall avrättas. Det visste hon också precis som hon visste att detta var något som Rikets mörkerblod underbyggde för att ingen stark klan av mörkerblod skulle växa fram och ta över och ena de splittrade staterna.
- Deras syn har börjat vinna anhängare bland folket i de södra provinserna och det talas om folkliga avrättningar av personer som anklagats för att vara mörkerblod.
Hennes silverglänsande ögon glimmar till när hon vrider bort huvudet och tittar ut genom det höga mångfärgade glasfönstret.
- Om det är som du säger är läget uppenbarligen allvarlig men det är lätt löst, Varadzagel. Sänd Rikets legioner. Dölj solen för dem i rök från flammande fält. Låt dem vada i fränders blod. Låt dem känna Rikets svarta lie skörda dem likt mogen säd.
Varadzagel ser på henne. Hon var alltid så rättfram. Hon hade ingen finkänsla.
- Du vet att vi inte kan krossa dem i öppen strid. Och vi har inte resurser just nu för ett öppet krig med sydstaterna. Om de inte samarbetade när Riket hotade kunde vi plocka dem en och en, likt mogen frukt, men tillsammans är deras motstånd för starkt. Medan han talade hade hon vänt sig från fönstret och hennes intensiva blick slår in i hans ansikte likt rovfågelsklor. Med irriterad stämma frågar hon,
- Och vad föreslår du då, min herre?
- Åh, så du vill ha mitt råd. Jag säger att vi skickar någon av oss och störtar dem i kaos. Sedan krossar dem. Och deras fånerier om tron rinner ut i sanden tillsammans med deras blod.
Han häller upp ett glas av det djupröda vinet till sig själv. Han tar en klunk medan han väntar på hennes reaktion. Vanê tittar på honom men hennes ögon ser något annat än hans ansikte.
- Du har uppenbarligen tänkt på det här. Så vad är det för plan du har? Frågar hon och fortsätter.
- Vem är det du tänkt skicka? Uppenbarligen någon av de svagare. Någon utan synliga täcken på det mörka arvet. Varadzagel tittar på henne och skakar lätt på huvudet och svarar.
- Minns du Kâlen. Han döptes för drygt tre år sedan.
- Ja, jag minns honom, att du alltid undrat över hans kraft. Du presenterade honom för mig vid tiden för hans första ceremoni. Om han är så stark som du säger är han speciell. Hans utseende visar inga täcken på välsignelsen. Men är han verkligen lika stark som jag?
Varadzagel ler för sig själv, hon skulle bara veta vilken kraft Kâlen hade. Men nu visste hon inte om vilken kraft som Kâlen besatt och på så sätt vilken kraft österns Cakan kontrollerade. Men den kraften kände i och för sig inte ens Kâlen själv till.
- Hans styrka är inte på samma nivå som vår, säger Varadzagel, men han är stark.
- Har erfarenhet nog att klara det här då?
- Det får bli hans prov för att se vad han duger till. Vi har oräkneligt med kontaktpersoner och agenter där nere. Han klarar det. Frågan är hur han klarar det, svarar Varadzagel.
- Då så då säger vi det. Du har rätt om legionerna. De behövs nog snart.
Det sista säger hon med ett leende som får honom att känna oråd. Hon skulle aldrig försäga sig så det var meningen att han skulle fråga. Antagligen var det något som hon satt igång utan hans vetskap som det nu var för sent att stoppa. Förr eller senare skulle han ändå få reda på vad det var men det verkade dumt att hålla sig ounderrättad bara för at han inte ville fråga henne om en sak som just erbjudit sig att besvara på.
- Vad menar du med det där sista, Vanê?
- Där blev du allt nyfiken. Jag är förvånad att du inte är underrätad. Säger hon leende.

Kâlen gick ut på det svarta området. Det var första dagen sedan han kom till Garad Kanez och vid Karásul vad han var irriterad. Det hade varit en usel morgon. Han visste inte var det var. Det var som en okänd kraft tagit över. Han var inte våldsam i vanliga fall. Nu var det som han behövde slå sönder allt som stod i vägen. Han hade nästan dödat knekten han övat mot på morgonen. Slöseri på en god soldat att förlora armen på övning. En sämre krigare hade inte klarat sig alls. Och en rustning och två övningssvärd förstörda. Ingen som helst disciplin hade han. Han knöt hårt sina nävar och lät vinden blåsa bak hans hår och mantel. I vredens frustration hoppade han upp och drog sitt svärd och högg genom luften med ett vrål. Han stod still en sekund och lät vrålets eko försvinna mellan byggnaderna. När han tittade upp såg han en flicka stå och titta på honom.

Morgonens kalla luft slog uppfriskande mot hennes leende ansikte där hon hopsandes tog sig fram kisandes mot den bleka höstsolen. Hon var ensam på den breda avenyn där de höga stenhusen tornade upp sig längs sidorna. Löven som fallit under natten virvlade runt de uråldriga ekarna som växte i avenyns mitt. Plötsligt hör hon ett vrål och hon tittar upp. Hon inser att hon kommit till den öppna plats i stadens mitt där citadellet och den mörka katedralen höjer sig mot skyn. Rakt framför henne tornar den mörka byggnaden upp sig omgiven av den svarta stenläggningen. Där på den svarta platsen ser hon orsaken till vrålet. Hennes blick möter en högrest man klädd i svarta kläder och med ett långt svärd i handen. Mannen bär en vit mantel, ett mörkerblod. Han stannar upp och ser på henne. Det skarpa ansiktet förvrids i ett grin. Det långa svarta håret fladdrar likt den bländande vita manteln i vinden. Den heliges ljusa blågrå genomträngande ögon skär in i hennes själ likt två offerdolkar och skräcken väller upp i halsen hon vill skrika men inget ljud kommer. Han såg hennes rädsla, tänker hon, han kommer döda henne för att hon är svag. Han kommer skära upp henne och spilla ut hennes blod när hon ännu ser på. Han kommer att göra det på det vidrigaste sättet han kan finna bara för att det roar honom. Han börjar gå mot henne ett leendebörjar sprida sig på hans läppar. Det är ett grymt leende som driver fram skräcken än mer. Det är för sent nu, hon kan inte vända om. Han har valt ut henne. Hennes själ kommer för alltid ha en plats i helvetet. Hon har alltid lytt buden. Men ett mörkerblod såg hennes rädsla och för det kommer hon pinas för evigt.

Att den lilla flickan ser på honom gör honom ännu mer rasande. Hon står där helt still, trotsande. Som ett hån mot hans ilska. Hon förlöjligar honom. Han lugnar ned sig. Trycker ned vreden, biter ihop. Han ska sända henne till Helvetet. Ingen ynklig liten träl ska få håna honom ostraffat. När han går mot henne försöker han se in i hennes ögon. Han kommer närmare och ser tårar i flickans ljusa blå ögon. Han försöker se in i dem men flickan ser något annat än hans ansikte. Han inser att hennes skräckslagna ögon stirrar på svärdet han håller i handen. Hon hånar honom inte hon är skräckslagen. Insikten gör honom så överraskad att han utan att tänka sig för går ned på huk så han kommer i jämnhöjd med henne.

Den stora mannen kommer mot henne. Hans långa blänkande svärd ser hemskt vasst ut. Med det kommer han skära upp hennes hals, tänker hon mellan sina hjärtslag som dunkar allt snabbare. Han går mot till henne men i stället för att dräpa henne faller han ned på knä framför henne och frågar.
- Hur är det fatt flicka? Hon tittar tårögt på honom och svarar ostadigt mellan snyftningarna.
- Jag är stark i mörkret, hon ser knappt hans ansikte med sina fuktiga ögon. Hon känner ett behov att förklara sig och fortsätter med stadigare stämma.
- Jag är på väg till hem från min bror som är stadsväktare. Jag sov hos honom inatt men nu har han vakttjänst så jag får gå ensam hem. Så här dags är det ändå nästan inga ute och jag brukar gå ensam. Medan hon talar kommer orden allt snabbare och mot slutet nästan snubblar hon på orden men innan hon hinner fortsätta avbryter mörkerblodet henne.
- Jag kan följa dig hem. Du ser ut att vara en klok flicka. Hon ser skräckslaget på honom utan att kunna göra annat än nicka.

Rådsalen var inte lika stor som altatarsalen men betydligt ljusare. På de vita väggarna hängde stora baner tagna i krig och vävnader som visade slagen och de följande erövringarna. Kâlen gick till sin plats, han var den sista att gå in i salen förutom Cakan. Vid det långa bordet satt nu sextionio mörkerblod samlade. Just som han satt sig slogs de höga metallbeslagna ekdörrarna upp av varsin knekt och Cakan kom in i rummet. Hans bleka hy och svarta gnistrande ögon framträdde mycket tydligt mot den kvinna stod bakom honom. Hon var längre än Cakan och hennes silverögon glimmande i hennes svarta skarpa ansikte. Hon liksom Cakan var insvept i sina fladdermusliknande vingar likt svarta lädermantlar. Hon var med utan tvekan Vanê, Caka över Rikets östra del.
Alla de församlade mörkerbloden reste sig nu som ett vid de bådas inträde i salen. Stegen från helvetets företrädare i denna värld ekade i salens tystnad. Cakan fortsatte genom salen till den bortesta kortsidan medan Cakân stannade vid den närmsta där hon satte sig, en gest som gav de samlade klartecken att åter sätta sig. Cakan däremot förblev stående. Cakans djupa röst bröt tystnaden
- I Mörkret växer styrkan, i Mörkret kan sanning ses. Låt Mörkret ge oss vägledning. Låt oss stärkas inför den Svarta Fursten. Låt Mörkrets Drottning, Svarta Ängel, du Aseriel lys upp vår väg med Eldens lågande Klinga, vi skall se till att dina tårar ej fällts förgäves. Vi är starka i mörkret.
Med dessa ord öppnades det råd som var Kâlens första.

Furst Karrack var nervös, mycket nervös. Han visste inte var han skulle göra av sina händer och när han tog i något insåg han att han svettades något fruktansvärt om dem. Han lade handen på svärdshjaltet men drog lika hastigt bort den. Han ville inte provocera de svarta knektarna som eskorterade honom istället för hans egna vakter han tvingats lämna vid ingången. En gammal slavinna gick framför honom och de två vakterna genom katedralens mörka tysta korridorer. Han försökta att inte tänka på vad som fått Cakan att kalla hit honom. Han visste inte om det var bra eller dåligt. Han hade ingen erfarenhet av mörkrets utvalda, framförallt inte med de utvaldas utvalde. Plötslig var de framme vid en dörr som bevakades av två knektar som uppträdde lika arrogant som alla de tjänare han mött i här i mörkrets tempel. Den ena av vakterna öppnar dörren och släpper ensam in Karrack.
Hans blick faller på en lång blek man vars ögon förefaller vara svarta glänsande ädelstenar. Det som Karrack först antog vara en svart mantel i läder inser han är ett par vingar. Karrack inser att han står inför den mäktigaste varelsen i Rikets västra del och att han stirrar denna av demoners blod i ögonen.
- Välkommen Karrack, säger Cakan med sin djupa stämma Karrack tycker sig se just en skymt av ett leende hos Cakan när han säger detta. Men det tänker han inte närmare på. Istället faller han ned på knä, trycker pannan mot den tjocka mattan som täcker golvet.
- Res dig, hör han Cakan säga och han reser sig långsamt. Han måste sansa sig. Han är furst Karrack, herre över ett av de största handelshusen i Riket. Cakans ögon möter honom.
- Jag har en uppgift åt dig. Cakans blick driver sig in i hans själ. Han kan inte slita ögonen från den svarta blicken, allt ljus tycktes dras in i de glittrande ögonen och lika plötsligt som den kom försvinner känslan.
- Detta är min vän, Kâlen, Cakan visar med ena handen på en ung man som stått just bakom till höger om Cakan i rummet hela tiden utan att Karrack märkt honom.
- Han skulle gärna vilja uppträda som er utsände i sydstaterna. Jag är säker på att ni godtycker.
Det fanns inget annat alternativ än att gå med på det så Karrack nickade försiktigt instämmande.
- Självklart, fortsatte Cakan, kan ni skicka med honom en rådgivare, det viktiga är att alla andra tror att Kâlen är er verkliga utsände.
Karrack studerade Kâlen. En ung man som han antog att de flesta kvinnor skulle finna attraktiv. Smal och något över medellängd med ett skarp ansikte med kalla blå ögon inramat av svart lockigt hår som föll över hans breda axlar. Han var klädd i mörka dyra stilrena kläder i rött och svart. I bältet hängde förutom en bältesväska och kniv en lång dolk och ett långt smalt svärd. Det här skulle nog arta sig gott. Bara denna Kâlen inte var en idiot och kunde spela med. Och om huset Karrack hade de västra mörkerbloden med sig, vad mer kunde man önska sig.
- Vi hade tänkt att Kâlen skulle bo hos er tills ni reser, vilket naturligtvis gör snarast möjligt.
- Givetvis, svarade Karrack. Han var inte längre nervös. Detta var underbart. Möjligheterna han såg framför sig bara växte. Just när han gick ut från rummet kom Kâlen och med ett leende som inte rörde annat än hans läppar sa han.
- Jag har hört att du har en mycket vacker dotter.