Gryning

Söderns stater, de bröt sig ur
Då tjöt Riket i krigets lur

Strider flammade, blodet flöt
Rikets makt i södern bröts

Mörkrets välsignade stred mot varann
Folkets blod till helvetet rann

Fursten skrattade, Aseriel log
Rikets legioner i södern dog

Då när larm och rök från kriget flytt
Söderns stater reser sig på nytt

* * *

Han stannar upp och ser sig omkring när han hör ljudet i den tysta stjärnklara natten. Det som fått honom att avbryta sina funderingar kan han inte se i den mörka parken. Han gillade att långsamt vandra genom den och låta tankarna vandra i natten. Han lägger handen på svärdshjaltet och ser sig omkring. Han hade helt klart hört ett ljud och nu började han bli nervös. Det var inte ovanligt att personer med mycket inflytande råkade ut för plötsliga dödsfall av relativ brutal art och det var för något sådant han nu var beredd. Han var en god svärdsman och skulle säkert kunna försvara sig tills vakten anlände, om detta var en attack vill säga.
Han tar ett steg framåt samtidigt som han går runt ett varv och ser sig omkring. Han står still och försöker lyssna efter något avslöjande ljud från den förmodade inkräktaren. Just när han bestämt sig för att ljudet han hört måste varit inbillning andas någon i hans öra. Han snurrar runt och svärdet är halvt draget när han står ansikte mot ansikte med en kvinna.
- Du! Vad gör du här, nu?, viskar han förvånat. Han tittar ned på henne. Hon är klädd i svarta tunna praktiska kläder och hennes långa glänsande svarta hår är uppsatt i en svans.
- Ja, vad gör jag här? Svarar hon med ett leende.
Hon tittade på honom, blod rann ur näsa och mun. Hon drog dolken ur mannens bröst, blodet strömmade ur det öppna såret, hon lät kroppen falla. Dolkens skarpa blad var svart av blod i nattens dunkel. Hon böjer sig ned vid den livlösa kroppen och lägger handen på den allt kallare hjässan. Hon tar dolken och drar tre gånger från var öppet öga, sex tårar av blod. Hennes bön till den Svarta Ängeln.
Lyzia gick in i sitt rum och tog av skinnhandskarna, först den nedblodade sedan knäppte hon upp bältet och lät det och dolken falla med en duns mot mattan med scener ur Jarhmarks historia som täcker det annars kalla stengolvet. Hon nästan kastade sig ned i sängen och bara njöt. Dessa kläder var de skönaste hon hade. Så enkla och bekväma, hon hatade att sätta på sig något annat. Särskilt de överdådiga kläder som hennes jungfru snart skulle komma och hjälpa henne i. Hon hatade att sätta upp håret som modet krävde, hon hatade att vara trevlig mot vidriga män som helst ville skära halsen av. Hon hatade det liv hon tvingades leva. Hon hatade att alltid vara försiktig så att hon inte avslöjades.

Saelan kom ut i parken från sin herres arbetsrum. Hoppas det inte var försent, tänkte han. Men fast han dolde det för sig själv visste han det innerst inne att det var just försent. Brevet han höll i handen var beviset för det han inte ville se, beviset för det han nu såg. På gången låg herren. Blodet syntes inte på de mörka kläderna i natten men månskenet lyste upp ansiktet. Aseriels tårar rann ned för det bleka kinderna från herrens uppspärrade ögon.

Fursten var död. Hon skulle inte behöva gifta sig. Det var hennes andra trolovade som mördats. Också denna med Aseriels tårar längs kinderna. Hon log och mindes hans förvånade blick när han såg att det var hon. Hela staden pratade om de mystiska furstemorden. Det verkade inte finnas någon koppling förutom att de var trolovade till storfurstens yngsta dotter. Det i sin tur betydde visserligen att de hade massor gemensamt. Det var trots allt inte vem som hellst som skulle kunna komma i fråga. Men eftersom Lyzias far inte var en man som tog vidare stor hänsyn till sin dotters önskemål så var hon tvungen ta saken i egna händer, vilka var mycket kapabla. Det var ingen som visste vad hon var. Hennes mor visste. De andra var nu döda. Om det kom fram skulle hon lynchas. Hon hade tur. Hennes blod hade inte avslöjat henne ännu. Hela livet hade hon varit livrädd att hon skulle deformeras och visa att hon inte tillhörde denna värld. Att hon var en av de heliga som måste skickas tillbaka till helvetet för att dess furstar inte skulle vredgas. Hennes mor hade inspekterat henne varje månad och en flyktplan fanns redo. Hennes mor hade kontakter på Angal till vilka Lyzia skulle fly om det så behövdes. Nu hade hennes mor börjat förlora förståndet. Lyzia funderade på om hon skulle behöva tysta henne. Hon rös vid tanken. Hon önskade att hon var född i Riket i norr. Där skulle hon vara en världens mäktigaste och kunna stoltsera med sitt arv. Inte som nu behöva gömma sig i sin välsignelse. Men hon hade en plan. Hon skulle ena staterna under sig. Sedan skulle hon ingå i förbund med Riket och hon skulle bli Söderns Câka. Hon behövde bara spela rätt för att det skulle ske. Hon var ung och de av Blodet levde länge. Hon tillhörde redan ett av staternas mäktigaste familjer. Men nu var det dags att gå ut ur kammaren och spela spelet. Hon var bra på det. Men hatade det. Hatade hur instängd hon var. Även om det var tillfredställande, ja rent av underhållande att spela spelet och se dessa dårar som inte såg något så ville hon se deras fruktan. De såg i henne inget annat än en vacker furstedotter. En förfinad pjäs i deras spel. Någon som de kunde nyttja. Fattade de verkligen inte att hon hade en egen vilja och egna mål. Om de nu var så dumma så skulle de få ångra sig. Hon undrade hur lång tid det skulle ta innan någon ny vågade fråga om hennes hand. Hon hade några egna tankar. Hennes önskemål var en furste från någon av de andra staterna. En inhemsk furste gav henne inte tillräckligt nytt. Det var ett problem att komma iväg härifrån. Men denna dag skulle hon kunna möta furstar från de andra staterna. Äntligen var jungrun klar med de sista knapparna.
- Du kan ta hand om den nu. Sa hon till jungrun. Hon syftade på livlösa blodiga kroppen i rummet intill. Hon trodde inte han var död. Hoppades att det inte gått så långt. Hennes far hade klagat på att hon gjorde av med för många slavar. De var inte lika omätligt rika som härskarna i Riket och behövde besinna sig. Överdåd hörde Riket till. Staternas styrka låg i deras mod, stolthet och måttfullhet. Det var dessa dygder som gjorde att Staterna kunde hålla Riket stången. Riket hade bara härskat här kortare perioder under dess tusenåriga historia.

Hon trädda in i salen som var fylld med gäster från hela Södern och även en del från Riket. Inga drotter men flera furstar och rikets sändebud så klart. Och där var han. Där var hans mörka blå ögon. Så vackra. Vad hon hatade dem, vad hon älskade dem. Både för låg och för hög henne stod han där, naivt trotsande. Visade henne hur omöjligt allt kunde vara. Hon kunde inte göra sig av med honom. Hon bad att inte skulle tvinga henne till det. Hon hade vänt bort blicken men hon visste att han had sett henne. Det var dags att visa honom att han inte var något värt i hennes ögon. Det var en annan man som var en del av hennes framtid.