Gryning

* * *

Den andra dagen efter furst Karracks möte med Cakan var en grå mulen dag med ett smått strilande regn som fick allt att kännas kallt och rått. Stadsporten hade just öppnats då huset Karracks följe red ut från staden. I täten för gruppen red två män, den ene gammal, den andre ung. Man kunde inte tolka så mycket av deras klädsel, de båda var insvepta i tjocka grå yllemantlar, men deras riddjur avslöjade att dessa var två rika herrar och den yngre mannens hållning visade tydligt vem som ledde sällskapet. Efter dessa två kom fyra Karrackknektar rustade i brigandiner i husets gula och blå färger. Följet avslutades av tre tjänare som förutom sina egna hästar också för varsin packhäst. Luftens kalla fukt slog emot dem då de red ut från staden och Kâlen insåg att resan hade den fördelen att de red mot varmare trakter och att de skulle missa Garad Kanez' isande vinter. Men just nu önskade han säg en tjockare mantel, eller varför inte ännu bättre; kvar i Karracks palats, i den varma sängen med Karracks vackra dotter. Hans tankar började vandra iväg medan de red längs den stenlagda riksvägen, förbi åkerfält leriga i den sena hösten. Hans tankar vandrade till den flicka han följt hem. Hon påminde om någon, något. Han kunde inte sätta fingret på det och tanken, som hade besvärat honom förut irriterade honom ty han kunde inte komma på något svar. För att komma bort från detta började han fundera på rådgivaren furst Karrack skickat med honom.

Avar ba-Karak, ett namn som sa en hel del om mannen. Avar, till att börja med, det namnet var vanligt i Rikets sydöstra del och på ön Angal bland de lägre klasserna. ba-Karak betydde att han tillhörde huset som hedersmedlem. Antagligen hade Avar börjat långt ned i handelshusets hierarki och arbetat sig uppåt till han blivit hedrad att bära husets namn. Avar var en äldre man vars hår börjat falla av och nu kunde man se hans kala hjässa omringad av en krans silvergrått hår. Han hade en lång spetsig näsa och resten av ansiktet tycktes antingen sjunka in eller sticka ut.

Han skulle alltså uppträda som en vanlig man, Avar visste ju inte att han var ett mörkerblod och det var meningen att ingen annan skulle veta det heller. Folk skulle bara känna honom vid det namn Avar kände, Kâlen av 3âruzemel. Kâlen hade aldrig haft många vänner och aldrig någon vän som inte var mörkerblod. Mörkerbloden var ovanliga och de umgicks inte med trälar. Efter sitt dop hade Kâlen gett sig ut i världen och levt hos olika drotter och drottningar. I tre år hade han levt bland människor som nu antagligen hatade honom. Men det tänkte han inte närmare på. Så gjorde i stort sett alla mörkerblod när de var unga. Vissa skaffade sig vänner men Kâlen hade aldrig riktigt känt sig tillfreds någonstans därför hade han ständigt rest runt. På sin höjd hade han stannat någon månad på ett ställe. Han hade dock ett kontaktnät han börjat bygga under den tiden. Utspridda över Riket. Kunskap var makt och utan makt blev man utnyttjad. Alla blev visserligen utnyttjade men desto starkare man är desto lättare kan man utnyttja andra. Nu hade han skickats av Rikets mäktigaste personer till södern för att arbeta i deras intressen.
Till sydstaterna. En del av världen som Kâlen inte kände så bra. Han hade aldrig varit där och han visste inte mycket om affärer.
- Till vilken del av södern hade du tänkt att vi skulle?, frågade han Avar. Den andre såg upp vid den plötsliga frågan.
- Om du inte har något annat förslag hade jag tänkt mig Jarhmark. Kâlen kände igen namnet men ville inte gärna skylta med sin okunskap men vill helst veta varför så han frågade.
- Varför Jarhmark?
Avar svarar utan att titta på honom.
- Jarhmark, herre, det är helt enkelt där vi har de bästa kontakterna. Det är det bästa stället att utgå ifrån i sydstaterna. Det ligger som du vet nordligast av rikena där nere. Det har alltid varit lättast att utgå från Jahrmark. Avar fortsatta att berätta om handelshusets verksamhet, både inom Riket och i sydstaterna. Huset Karrack hade ett vitt förgrenat nätverk som sträckte sig över hela riket men hade haft problem att etabelara sig utanför Jahmark i Södern.

De övernattade på ett välbesökt värdshus som låg på det bekväma avståndet av en dagsfärd till häst från huvudstaden. De skulle komma att stanna vid ett otal liknande ställen under färden söderut. Under resans gång skulle dessa långsamt och obemärkt förändras men i grunden skulle alla vara de samma. Kâlen hade sällan övernattat vid något sådant förut och lät Avar ta hand om det hela. Detta första värdshus låg i en större by som växt upp kring detta naturliga ställe att stanna upp inför den sista etappen till Garad Kanez. Det fanns ingen skyddande mur, det var alltför länge sen som någon fientlig här härjat i dessa trakter för att det skulle vara värt besväret. Kring värdshuset sträckte sig dock en omkring två meter hög mur med en bastant järnbeslagen port vilken stod öppen. Det hade precis börjat skymma och antagligen skulle den just ta och stängas inför natten. De red in under porttaket och satte av utanför den bastanta stenbyggnaden. Ett varmt gult sken strömmade ut från fönstren tillsammans med ett sorl av röster och skratt. Snart hördes även sång och instrument. Det var folkliga sånger, glada och burdusa av ett slag som kom Kâlen till dels endast undantagsfall. De lämnade hästarna till tjänarna som visade dem till någon stalldräng, men det var inget Kâlen lade på minnet. Istället följde han Avar in i byggnaden med de fyra knektarna bakom sig. De kom direkt in i skänkrummet där två stora eldstäder värmde rummet mot det fuktiga kalla vädret. Mellan dessa var runda bastanta bord utställda och vid dessa satt vägfarare och en och annan bybo. Det var rätt fullt med folk och vid eldstaden längst från ingången satt en spelman med flöjt och en rödhårig ung man sjöng till hans toner. På den motsatta sida från där de kom in fanns flera dörrar och det var till en av dessa som de blev visade av värden som var en kort senig svarthårig man som med ett brett leende hälsade dem välkommen. Kâlen sa knappt ord förutom att godkänna det föreslagna rummet som han och Avar intog sitt kvällsmål i. Knektarna satte sig i skänkrummet vid ett bord precis utanför och tjänarna såg till att deras saker togs väl om hand och att rummen var i sin ordning. Inför natten beställde Avar en pojke men Kâlen var inte intresserad något sådant.

Avar skickade iväg pojken efter att han var färdig med honom. Han hade alltid tyckt om pojkar som just börjat bli män. Den här var för ung men det hade inte varit värt att klaga. Han hade en del att gå igenom och satte sig vid skrivbordet. Det var hans flit och noggranhet som möjliggjort hans avancemang inom huset. Han var stolt över sin förmåga och han visste att fursten litade till honom. Att det var just han som skickades med denna ungtupp till Södern var bevis nog på det. Han hade ingen familj. Huset var hans familj och kände furstens familjemedlemmar väl. Men vem var den här Kâlen igentligen? Den frågan gnagde på honom. Plötsligt hade fursten kallat honom till sig och frågat om hans klerkar kunde klara sig utan honom då hans önskade skicka Avar till södern med ung furste som själva Cakan befallit. Denna Kâlen behövde en anledning att vistas i södern och handelshuset var en utmärkt täckmantel. Rikets Cakan utnyttjade dem, och furst Karrak hade nu outalat men underförstått gett Avar uppdraget att utnyttja Cakan och dennes Kâlen. Så frågan var hur det skulle gå till. Han var tvungen att lära känna denne och lära sig hans styrkor och svagheter. Men innan han visste tillräckligt om den unge mannen behövde han en grundläggande plan att förhålla sig till. Ordern var att Kâlen skulle visstas i Södern som representant för huset men att han i realiteten inte skulle behöva sköta något av dess göranden, vilket var Avars område. Denna Kâlen var en krigsfurste och verkade inte veta något om handel överhuvetaget. Det var både bra och dåligt. Bra då man i Södern respekterade krigare och Kâlen skulle vara en bra representant för huset. Bra då det betydde att Avar hade övertaget om spelets regler. Dåligt eftersom Kâlen kunde göra bort sig genom ignorans. Men han fick inte ta och missbedöma denna spelare. Cakan var verkligen ingen att underskatta och man kunde ju undra vad Kâlen spelade om. Att försöka binda Kâlen till sig själv kanske skulle vara en bra idé. Få honom att lita sin rådgivare. Han skulle visa Kâlen hur han ska agera. Visa att de kan vara till varandras fördel men samtidigt alltid vara beredd med dolken. Det vanliga alltså. Med ett leende tänkte han att detta nog var precis vad hans unge kamrat också tänkt. Snart skulle de komma till staden Tocen som var en den första stora staden söder om Garad Kanez. Där skulle de besöka Karakrepresentanten Be'al, rådsmedlem och en viktig person i husets nordvästra verksmhet. Det var bra eftersom Avar kunde stämma av hur det låg till med saker ting här. Avar hade alltid varit bra på att utnyttja sitt ständiga resande. Han kände till de olika representanterna och kunde spela dem mot varandra samtidigt som han kunde ge fursten och fursterådet viktig information.

Nästa dag gav de sig iväg tidigt. Avar var uppe i gryningen och såg till att de kom iväg snabbt. Vintern nalkades och de ville komme så långt söderut som möjligt innan snön började falla. Om det ville sig väl skulle de slippa den helt. Även denna dag berättade Avar om sydstaternas politik och samhällsliv och Karraks verksamheter. Även om handelshuset var ett av de största i Riket, så var det inte de mäktigaste i Södern där de relativt nyligen börjat etblera sig. Det var egentligen bara i Jahrmark man hade ordentligt fäste och man hade problem med att faktiskt etablera sig i de andra staterna. Just som man fruktat hade de mindre redan etablerade handelshusen lierat sig mot Karrak för att stå emot men man hoppades att genom att köpa upp de styrande så skulle detta hot kunna runtgås. Det hade framgångsrikt i Jahrmark men det hade visat sig vara svårare i andra stater. Antagligen för att de hade inhemska handelsfurstar som både var inblandade i politik som handel medan man i Jahrmark redan var beroende av handelsbolag från Riket. Det var den utvecklingen man nu i de andra staterna fruktade. De skulle nu ta och resa till först Jahrmark och se hur läget stod till för att sedan fortsätta till de andra staterna se till att få ordning på saker.

Borgen qen Kolad Tocen låg på en kulle övanför staden som i sin tur bredde ut sig över dalen. Den hade numera vuxit över på andra sidan älven. Den nya staden saknade mur till skillnad mot den gamla staden som omgärdades av grå bastant granit och höga torn. Den murlösa stadsdelen visade Rikets makt. En gång i tiden hade det varit något otänkbart, nu var det istället otänkbart att en mur skulle behövas i Riket. Det fanns ingen som kunde hota städerna. Det enda tänkbara hotet kom från nomaderna i väst men att de skulle ta sig så långt in i landet förbi vaktornen var en löjeväckande tanke. Dessutom var städerna handelsfurstarnas maktbas. Om det fanns murar kring städerna skulle de kunna utmana drotterna om makten. Nej i ett stabilt rike fanns en ordnad hierarki. Flera jämstarka maktcentra skulle aldrig tolereras.

I vanliga fall hade Kâlen valt att övernatta i borgen. Furst Tocên hade han mött flera gånger förrut så det var självklart att det var till Karakresedenset de styrde. I borgen skulle Kâlen bli igenkänd som den furste han var och han tänkte att det var för väl att han inte beblandat sig med handelsfurstarna nu när han skulle vara vara okänd. Men det var väl antagligen för att han inte gjort mycket väsen av sig som han skickades ut på detta företag. Det var ett test för att visa vad Kâlen var för person. För att visa på hur Kâlen hanterade saker. Cakan ville veta vad han hade och antagligen fanns agenter överallt för att rapportera. Om inte här i sällskapet eller på vägen så utom tvivel i Södern. Han funderade på vad det var han skulle göra egentligen. Vad var det som förväntades av honom. Och vari bestod provet? Det fanns inte så mycket att fundera på där egentligen. Han kunde aldrig lista ut vad Cakan tänkte så det var helt enkelt bara att göra sitt bästa. Att följa den officiella orden att splittra staterna och samtidigt stärka sig själv så mycket som möjligt. Han skulle öppet arbeta för handelshuset väl, och dålt skulle han se vad han kunde göra föra för att försvaga söderstaternas allians. Det var en enkelt grundplan som kunde bli tillräckligt komplicerad. Med två mål med olika officiell status skulle han få mycket att göra. Han hade tröttnat på det liv han levt innan ändå. Han visste inte riktigt vad han skulle göra av det. Som ungt mörkerblod var han villrådig. Han tillhörde Rikets högsta. Varje furste eller furstinna skulle välkomna honom och hans ord var alltid något man lyssnade till. Men han var ensam och utan mål. Det fanns inget att sträva efter. Han var inte tillräckligt erfaren eller mäktig för att räknas bland de andra av blodet. Ja han undrade till och med om han någonsin skulle räknas bland dem. Han hade fötts utan de yttre tecknen på välsignelsen och han verkade inte utveckla något med åren. Det var bara hans blåsvarta blod i ådrorna som skvallrade om hans arv. Han skulle behöva göra något utomordentligt för att visa världen att han var värdig. Men om det nu var så att han saknade yttre tecken så visste han att han blodet gjorde honom till något mer än de vanliga dödliga. Han var både kvickare och starkare än vanliga män. Men där verkade det ta slut.

Nu kände han att livet verkligen började. Han hade något att rikta sig mot. Nu hade han något som han kunde visa världen vem han var. Den långa resan mot södern kändes med ens allt för lång. Men han hade nu tid att fundera på vad han skulle göra. Vad hans mål var. Han hade tänkt lite på det men egentligen inte kommit fram till något konkret förutom att han behövde egen maktbas. Cakans agenter i södern skulle han ha till sitt förfogande men den lokale representanten skulle inte vilja se sin makt begränsas av någon ny och Kâlen kunde inte veta vilket inflytande han skulle kunna få igenom där. I värsta fall skulle han rent av kunna motarbetas. Inte heller skulle han ha kontrollen över handelshusets resurser. Han var fullt medveten om att även om han var Cakans utsände var han för handelshuset endast var en galjonsfigur. Men genom att utnyttja båda dessa skulle han kanske kunna få överhanden.

De red in mellan de vitrappade tegelhusen slingrande gator mot residenset. Det var någon timme kvar tills solen skulle gå ned men skuggorna hade börjat bli långa och här mellan husen började det bli skumt. Karrakresidenset var trevåningarsbyggnad vid kajgatan nära Rådsmarknaden. Ba'el, Furst Karraks stadsrepresentant var en av stadens rådsmän och fastigheten låg bekvämt snett mitt emot rådshuset. De släpptes genom porten till gården där deras hästar togs hand om av stalldrängar och knektarna bekantades sig med sina kollegor. Avar hälsade igenkännande på representanten presenterade honom och Kâlen för varandra. Ba'el var betydligt yngre än Avar. Av medelläng, med gyllenblont hår och stort leende. Kâlen ogillade honom direkt. Så han log sitt kallaste leende men kände att något var fel med det. Det var mörkerblodet Kâlen som gjorde så, som hade råd att göra så. Kâlen, representant för Handelshuset Karak, kunde inte gå runt och se ner på folk. Om han skulle kunna utnyttja sin omgivning måste han hålla sig väl med den.

Ba'el ledde dem genom en bastant dubbelport som ledde in till hans privata del av byggnaden på tredje våningen. De andra planen var avsedda för handelshusets ärenden. Medan Avar och Ba'el pratade om handel och politik i denna region funderade Kâlen på sin nyvunna insikt och undrade vad det innebär och hur han egentligen skulle bete sig. I och med att gästerna anlände dukades det fram kvällsvard. Ba'els kammartjänare dukade fram en enkel och utsökt måltid för gästerna. Avar och Ba'el talade med varandra som två vargar som bedömer en hotande konkurrent. Men tonen var munter. De kände till varandra men visste aldrig var den andra var. Handelshusets interna politik och hierarki var lika viktig som den yttre. Tidigare skulle han om han varit uttråkad i en liknande situation helt enkelt låtit sig underhållas genom att förnedra sin värd eller bara strunta sällskapet och dra sig undan. Nu fungerade inte något av dessa alternativ. Han var en del av världen nu. Hela sitt liv hade han lärt sig att han var ovanför alla och att han kunde göra som han ville. Nu satt han och tittade på dessa personer som satt och pratade vid matbordet diskuterandes något handelspolitiskt. Han hade inte följt med i samtalet och det var för honom helt obegripligt. Här kunde inget hot om våld hjälpa honom. Han började studera de två. Lyssnade till deras samtal utan att höra orden och dess mening. Han kände dem. Han kände Avars syfte och vad som drev honom. Han kände Be'als drivkraft och hans svek. Men han förstod dem inte. Han såg inte. Inga ord fanns till hans känsla. Men han var säker. Något liknande hade han anat tidigare men inte så här starkt. Han hade aldrig tidigare varit delaktig. Han undrade över om han skulle varna Avar men kom fram till att han behävde veta mer om denne Be'al. Han insåg att han behövde veta mer om allt. Han hade inte förstått hur lite han visste om världen. Han hade alltid varit stolt över sin kunskap. 'Kunskap är makt' var ett av hans ledord men han hade inte förstått vad det innebar. Han hade levt på den självklara makt Blodet gav honom.

De visades till varsitt rum efter middagen. Kâlen var inte den för att fråga. Han ville lista ut själv och sedan fråga om de bitar han inte fick ihop. Han behövde tänka igenom vad för situation han var i. Han tänkte på det han kännt under middagen. Det ryktades om att vissa av Blodet hade förutom de uppenbara fysiska gåvorna även gåtfulla krafter som det inte talades om. Hans kännande kunde mycket väl vara en sådan gåva. I så fall skulle han behöva utveckla den. Men än så länge var det inte något att förlita sig på. Men vad kunde han få ut av det han känt? Han visste att deras värd svek någon. Men vem? För att svika måste någon hålla en lojal. Helt klart var att Ba'el inte kunde svika honom själv. Han skulle möjligen kunna svika Avar, men han trodde inte Avar litade på Ba'el. Det kunde så klart vara så att detta svek inte hade med något som hellst med Kâlen att göra men det trodde han inte att han skulle uppfatta. Han kände det som var relevant för honom själv. Det vad han skulle utgå ifrån. Det fanns två personer som litade på Ba'el som också berörde Kâlen. Det var furst Karak och Cakan. Handelshuset Karak och Riket. Det verkade otroligt att Ba'el skulle svika Riket. Det fanns inte mycket att svika det för. Men handelshuset kunde verkligen svikas. Att svika Riket skulle skulle inte ge mycket förutom stora problem. Att svika en furste skulle kunna ge mycket. Den gamla Kâlen skulle inte brytt sig. Men vad skulle den nya Kâlen göra?