Gryning

Jorden rämnade och vinden ven
Haven kokade i ljusets sken

Marken öppnades, elden slapp lös
Bergen smälte, blodet frös

De Fallnas arméer trädde fram
Allt som varit nu försvann

Över landet blodet flöt
Änglakören i plåga tjöt

Fasa föll över hav och land
ljusset krossat i Furstens hand

Människorna valde, De fallna vann
Ljusets arméer i helvetet brann

Nu den jublande djävulskör:
"den starke frodas, den svage dör"

Allt var kaos, ingen frid
Detta är nu mörkrets tid

HAN GÅR MOT DE SVARTA järnbeslagna ekportarna. Två svartklädda vakter öppnar dem och han fortsätter genom öppningen. När han passerar slår de båda knektarna ned sina hillebarder i stengolvet med ett dån som ekar i den stora mörka pelargången. Han stiger in den stora salen. Där stod de, alla mörkerblod i denna del av riket, klädda i lysande rustningar i vitt och silver. Ett tiotal fyrfat lyser dunkelt upp den mäktiga svarta salen i ett rödglödgande sken. Vid altaret i andra änden av salen står Cakan likt en gargyl med sina stora fladdermusliknande vingar utbredda och med de långa armarna lagda i kors över bröstet.
Han börjar gå mot Cakan, ekot från stegen fyller salen samtidigt som de samlade börjar mässa en hymn som blir allt starkare i takt med att han närmar sig altaret. När han kommer fram till den långe demoniske mannen går han ned med det högra knät, knyter sin högra näve och håller ned den mot det kalla golvet medan han lägger sin andra hand på sitt vänstra knä och böjer ned huvudet inför Cakan. Nu var stunden han väntat på i sexton år inne. Snart skulle han skulle räknas som vuxen.
- Dra din dolk, hörs Cakans djupa låga stämma dundra ut över salen. Han drar sin långa vågformade dolk samtidigt som en skräckslagen slavflicka förs fram till altaret av två svarta knektar. Flickan som ser ut att vara omkring tio år gammal är klädd i ett svart tygstycke hängt över hennes axlar med ett hål för huvudet. Ett smalt bälte runt midjan håller ihop det enkla plagget. Ansiktet är stelnat av skräck när hon förs fram till altaret och fasa fyller hennes blick. En av knektarna håller i henne medan den andre håller bak hennes huvud så strupen blottas.
Han tar sin dolk och lägger den kalla skarpa i skenet rödglänsande eggen mot flickans vita strupe. Mörkerblodens mässande tränger bort alla tankar och han går upp i mörkrets välsignelse. Flickans genomskärande skrik övergår plötsligt till ett gurglande läte när dolken tränger in i hennes bara strupe. Blodet från flickans hals pumpas ur hennes ådror och rinner ned i hans mun. Han slickar i sig den mörka vätskan och känner hur mörkret fyller honom med kraft. Han blundar men ser ändå. Inte som han i vanliga fall ser, utan med mörkrets kraft. Allting tyckt pulsera i ett blåvitt sken. Han öppnar ögonen samtidigt som han släpper flickans livlösa kropp som fångas upp av knektarena. Han reser sig och hans vanliga syn börjar ta över från mörkrets värld. Men han känner kraften som fyller honom. Det är som han svävar en bit över golvet, det känns som om han bestämde sig för förinta världen så skulle den förintas. Han är allsmäktig, allt är möjligt för honom. Då slår Cakans röst till som en piska som får ned honom på jorden i igen. Kraften är som den aldrig funnits och blodsmak fyller munnen. Cakan ser ned på honom och sträcker fram ett långt svärd. Han tar svärdet från mästaren och bugar sig. Han drar ut det långa svärdet ur den vita silverbeslagna skidan. Ingraverat på den långa skarpa klingan står namnet Kâlen. Hans namn.

* * *

Det regnar och skymningen faller just när han kommer fram till staden han inte sätt på tre år. Stadsväktarna stänger just porten till huvudstaden i den västra delen av Riket. De hånar honom och ropar att om han kommit för en kvart timme sedan skulle han sluppit in. Men deras glopord övergår snabbt till ödmjuka ursäkter han presenterar sig. Den tunga vindbryggan fälls ned och fällgallret hissas.
? De Störtades förbannelser muttrar han. Nu kommer hela staden vid middagstid veta att han är i Garad Kanez. Men det gör väl inte så mycket. Tids nog skulle de ändå veta att ytterligare ett mörkerblod var i staden. Det stod inget i brevet om sekretes så han gav inga order till väktarna om tystnad. De var tillräckligt rädda efter att ha förolämpat honom och det med god orsak. Men han var för trött för att bestraffa dem. Väktarna insisterade på att ge honom eskort så han red in på stadens stenbelagda huvudaveny med kaptenen och fem väktare i hauberker och djupblå vapenrockar marscherandes efter sig. Vägen till den svarta katedralen kantades av de mäktiga handelshusens residentpalats och bredvid stadens mäktiga citadell stod den i mörker upphöjda katedralen. Dess mäktiga höga torn sträckte sig upp i skyn likt svarta spjut som om de försökte nå de Störtades himmel. Ett stort fyrkantigt område belagt med svart sten omgärdade den mörka byggnaden. Det fanns ingen mur ty ingen vågade ens röra vid det svarta området. Det var som om folk trodde att om man trädde in där skulle Helvetets alla fasor drabba dem. Här stannade också hans eskort och han fortsatte ensam mot katedralen. Portarna öppnades och fyra svarta knektar kommer ut tätt följda av ett par tjänare. Han stiger av hästen som tas hand om utav en slav som leder bort den och hans packhäst mot stallet. Den andra slaven, en gammal kvinna bugar sig djupt för honom medan vakterna ställer sig i givakt. Han känner igen kvinnan. Det var hon som hade tagit emot honom när han kom till templet för första gången.
- Välkommen herre. Cakan väntar dig. Man har förberett ert rum och det finns kvällsvard framdukad åt er. Säger hon i en lågmäld ton. Hon går före och visar vägen till det rum där Cakan väntar. Utanför dörren står de vanliga svarta knektarna som också öppnar dörren när han kommer. Slavinnan stannar när han fortsätter in i rummet och vakterna stänger den kraftiga dörren efter honom.
- Var hälsad min son, hörs Cakans lågmälda djupa röst. Den långa smala mannen står med sina vingar svepta om sig likt en svart mantel och hans ögon gnistrar likt svarta ädelstenar.
- Var hälsad, fader svarar Kâlen med en lätt bugning.
- Jag har låtit duka fram kvällsvard åt dig. säger Cakan med gest mot ett uppdukat bord och fortsätter.
- Jag har redan ätit så du får äta ensam. Kâlen sätter sig ned och tar för sig av den utsökt tillagade maten och det fina vinet importerat från de fria sydstaterna.
- Vad får er att kalla hit alla mörkerblod, fader? Cakan tittar på honom med en outgrundlig min.
- Det hade jag just tänkt tala om för dig. Cakan tar upp en lång smal kniv och börjar förstrött fila de kloliknande naglarna.
- Nu när du är här är det är bara en till vi väntar på. När Vanê anländer kommer vi mötas i råd. Efter en stund av tystnad reser han sig plötsligt upp och ser skarpt på Kâlen och säger hastigt.
- Du måste vara trött. Jag ska lämna dig att avsluta måltiden ensam. Han börjar gå mot dörren men stannar och vänder sig om och visar med handen.
- Ditt rum är där. Vill du ha nattligt sällskap eller om du har något annat önskemål så framför det till knektarna så ordnar de allt. Ha en trevlig natt.
Kâlen avslutar måltiden och går in i rummet som ställts i ordning åt honom. Rummet är upplyst av oljelampor och någon har ställt in hans saker i rummet som domineras av en stor bred säng. Där finns också ett skrivbord och ett par enklare stolar. Den högra sidan täcks av en stor murad eldstad och längs den motsatta väggen sträcker sig ett väldigt fönster med olikfärgade glas. Fönstret går nästan från golvet upp till det höga välvda taket. Bredvid eldstaden finns den dörr som tydligen använts för att ta dit hans saker medan var i förrummet. Han tar av sig kläderna och går och lägger sig.

Cakan såg på den långa gestalten som just reste i det kalla månskenet. De svarta stora vingarna sveptes runt den smala kroppen och hennes silverglänsande ögon vändes mot honom. I ett leende visade hon sina vassa vita tänder som tydligt framstod mot den svarta hyn som glänste likt svart metall i det kalla ljuset. I de kattlikt smidiga rörelserna fanns en styrka likt en stormvirvel, en kraft som omgav henne. Hon går fram till honom där han står vid dörren till trappan som leder ned till hans privata rum. Hon är längre än han och han måste blicka upp för att se henne i ögonen vilket är en ovanlig situation för honom. Innan han hinner hälsa säger hon.
- Natten är god men jag tror det blåser upp.
Hennes stämma var som vanligt inte den kalla raspiga som han alltid förväntade sig utan varm och vänlig. Med sin egen djupa röst svarar han.
- När vinden lagt sig skall vi flyga tillsammans.
- Aseriel flög med mig i natt. Hennes kraft vare med oss.
- Låt hennes tårar flöda i söder, svarar han.
En aning förbryllat svarar hon.
- Ja varför inte.
- Jag skall förklara vad jag menar. Skall vi gå in.
Han går åt sidan och låter henne gå före ned för den smala spiraltrappan. Han tar med ljuset i hållaren, även de behöver åtminstone en ljuskälla för att se.
- Slå dig ned, Vanê. Säger han när de kommer ned till hans rum och viftar förstrött med handen mot en fåtölj.
- Vad är allt det här om? Varadzagel.
- Det är sydstaterna. De skapar ett allt större problem.
- De har varit törne i Rikets fot sedan de bröt sig ut för mer än femhundra år sedan. Vad får dig att kalla hit mig, och alla mörkerblod in din del av riket nu. Hon slår sig ned i fåtöljen efter att ha hjälpt sig själv med ett glas vin. Hon fortsätter med samma mästrande ton.
- Eftersom de tillräkligt starka att stå emot oss men inte utgör något hot, är det bra att föra krig där när man vill avleda folkets uppmärksamhet. Eller behöver bli av med någon högt uppsatt träl som blivit för uppkäftig.
- Ja, ja, Jag vet, avbryter han irriterat. Alla som var insatta i politiken som besatt åtminstone lite vett visste det.
- Men de börjar bli ett hot nu. Inte mot riket, utan mot oss. Mot mörkerbloden. Säger han, Deras förvridna dyrkan av mörkret förespråkar att alla mörkerblod skall avrättas. Det visste hon också precis som hon visste att detta var något som Rikets mörkerblod underbyggde för att ingen stark klan av mörkerblod skulle växa fram och ta över och ena de splittrade staterna.
- Deras syn har börjat vinna anhängare bland folket i de södra provinserna och det talas om folkliga avrättningar av personer som anklagats för att vara mörkerblod.
Hennes silverglänsande ögon glimmar till när hon vrider bort huvudet och tittar ut genom det höga mångfärgade glasfönstret.
- Om det är som du säger är läget uppenbarligen allvarlig men det är lätt löst, Varadzagel. Sänd Rikets legioner. Dölj solen för dem i rök från flammande fält. Låt dem vada i fränders blod. Låt dem känna Rikets svarta lie skörda dem likt mogen säd.
Varadzagel ser på henne. Hon var alltid så rättfram. Hon hade ingen finkänsla.
- Du vet att vi inte kan krossa dem i öppen strid. Och vi har inte resurser just nu för ett öppet krig med sydstaterna. Om de inte samarbetade när Riket hotade kunde vi plocka dem en och en, likt mogen frukt, men tillsammans är deras motstånd för starkt. Medan han talade hade hon vänt sig från fönstret och hennes intensiva blick slår in i hans ansikte likt rovfågelsklor. Med irriterad stämma frågar hon,
- Och vad föreslår du då, min herre?
- Åh, så du vill ha mitt råd. Jag säger att vi skickar någon av oss och störtar dem i kaos. Sedan krossar dem. Och deras fånerier om tron rinner ut i sanden tillsammans med deras blod.
Han häller upp ett glas av det djupröda vinet till sig själv. Han tar en klunk medan han väntar på hennes reaktion. Vanê tittar på honom men hennes ögon ser något annat än hans ansikte.
- Du har uppenbarligen tänkt på det här. Så vad är det för plan du har? Frågar hon och fortsätter.
- Vem är det du tänkt skicka? Uppenbarligen någon av de svagare. Någon utan synliga täcken på det mörka arvet. Varadzagel tittar på henne och skakar lätt på huvudet och svarar.
- Minns du Kâlen. Han döptes för drygt tre år sedan.
- Ja, jag minns honom, att du alltid undrat över hans kraft. Du presenterade honom för mig vid tiden för hans första ceremoni. Om han är så stark som du säger är han speciell. Hans utseende visar inga täcken på välsignelsen. Men är han verkligen lika stark som jag?
Varadzagel ler för sig själv, hon skulle bara veta vilken kraft Kâlen hade. Men nu visste hon inte om vilken kraft som Kâlen besatt och på så sätt vilken kraft österns Cakan kontrollerade. Men den kraften kände i och för sig inte ens Kâlen själv till.
- Hans styrka är inte på samma nivå som vår, säger Varadzagel, men han är stark.
- Har erfarenhet nog att klara det här då?
- Det får bli hans prov för att se vad han duger till. Vi har oräkneligt med kontaktpersoner och agenter där nere. Han klarar det. Frågan är hur han klarar det, svarar Varadzagel.
- Då så då säger vi det. Du har rätt om legionerna. De behövs nog snart.
Det sista säger hon med ett leende som får honom att känna oråd. Hon skulle aldrig försäga sig så det var meningen att han skulle fråga. Antagligen var det något som hon satt igång utan hans vetskap som det nu var för sent att stoppa. Förr eller senare skulle han ändå få reda på vad det var men det verkade dumt att hålla sig ounderrättad bara för at han inte ville fråga henne om en sak som just erbjudit sig att besvara på.
- Vad menar du med det där sista, Vanê?
- Där blev du allt nyfiken. Jag är förvånad att du inte är underrätad. Säger hon leende.

Kâlen gick ut på det svarta området. Det var första dagen sedan han kom till Garad Kanez och vid Karásul vad han var irriterad. Det hade varit en usel morgon. Han visste inte var det var. Det var som en okänd kraft tagit över. Han var inte våldsam i vanliga fall. Nu var det som han behövde slå sönder allt som stod i vägen. Han hade nästan dödat knekten han övat mot på morgonen. Slöseri på en god soldat att förlora armen på övning. En sämre krigare hade inte klarat sig alls. Och en rustning och två övningssvärd förstörda. Ingen som helst disciplin hade han. Han knöt hårt sina nävar och lät vinden blåsa bak hans hår och mantel. I vredens frustration hoppade han upp och drog sitt svärd och högg genom luften med ett vrål. Han stod still en sekund och lät vrålets eko försvinna mellan byggnaderna. När han tittade upp såg han en flicka stå och titta på honom.

Morgonens kalla luft slog uppfriskande mot hennes leende ansikte där hon hopsandes tog sig fram kisandes mot den bleka höstsolen. Hon var ensam på den breda avenyn där de höga stenhusen tornade upp sig längs sidorna. Löven som fallit under natten virvlade runt de uråldriga ekarna som växte i avenyns mitt. Plötsligt hör hon ett vrål och hon tittar upp. Hon inser att hon kommit till den öppna plats i stadens mitt där citadellet och den mörka katedralen höjer sig mot skyn. Rakt framför henne tornar den mörka byggnaden upp sig omgiven av den svarta stenläggningen. Där på den svarta platsen ser hon orsaken till vrålet. Hennes blick möter en högrest man klädd i svarta kläder och med ett långt svärd i handen. Mannen bär en vit mantel, ett mörkerblod. Han stannar upp och ser på henne. Det skarpa ansiktet förvrids i ett grin. Det långa svarta håret fladdrar likt den bländande vita manteln i vinden. Den heliges ljusa blågrå genomträngande ögon skär in i hennes själ likt två offerdolkar och skräcken väller upp i halsen hon vill skrika men inget ljud kommer. Han såg hennes rädsla, tänker hon, han kommer döda henne för att hon är svag. Han kommer skära upp henne och spilla ut hennes blod när hon ännu ser på. Han kommer att göra det på det vidrigaste sättet han kan finna bara för att det roar honom. Han börjar gå mot henne ett leendebörjar sprida sig på hans läppar. Det är ett grymt leende som driver fram skräcken än mer. Det är för sent nu, hon kan inte vända om. Han har valt ut henne. Hennes själ kommer för alltid ha en plats i helvetet. Hon har alltid lytt buden. Men ett mörkerblod såg hennes rädsla och för det kommer hon pinas för evigt.

Att den lilla flickan ser på honom gör honom ännu mer rasande. Hon står där helt still, trotsande. Som ett hån mot hans ilska. Hon förlöjligar honom. Han lugnar ned sig. Trycker ned vreden, biter ihop. Han ska sända henne till Helvetet. Ingen ynklig liten träl ska få håna honom ostraffat. När han går mot henne försöker han se in i hennes ögon. Han kommer närmare och ser tårar i flickans ljusa blå ögon. Han försöker se in i dem men flickan ser något annat än hans ansikte. Han inser att hennes skräckslagna ögon stirrar på svärdet han håller i handen. Hon hånar honom inte hon är skräckslagen. Insikten gör honom så överraskad att han utan att tänka sig för går ned på huk så han kommer i jämnhöjd med henne.

Den stora mannen kommer mot henne. Hans långa blänkande svärd ser hemskt vasst ut. Med det kommer han skära upp hennes hals, tänker hon mellan sina hjärtslag som dunkar allt snabbare. Han går mot till henne men i stället för att dräpa henne faller han ned på knä framför henne och frågar.
- Hur är det fatt flicka? Hon tittar tårögt på honom och svarar ostadigt mellan snyftningarna.
- Jag är stark i mörkret, hon ser knappt hans ansikte med sina fuktiga ögon. Hon känner ett behov att förklara sig och fortsätter med stadigare stämma.
- Jag är på väg till hem från min bror som är stadsväktare. Jag sov hos honom inatt men nu har han vakttjänst så jag får gå ensam hem. Så här dags är det ändå nästan inga ute och jag brukar gå ensam. Medan hon talar kommer orden allt snabbare och mot slutet nästan snubblar hon på orden men innan hon hinner fortsätta avbryter mörkerblodet henne.
- Jag kan följa dig hem. Du ser ut att vara en klok flicka. Hon ser skräckslaget på honom utan att kunna göra annat än nicka.

Rådsalen var inte lika stor som altatarsalen men betydligt ljusare. På de vita väggarna hängde stora baner tagna i krig och vävnader som visade slagen och de följande erövringarna. Kâlen gick till sin plats, han var den sista att gå in i salen förutom Cakan. Vid det långa bordet satt nu sextionio mörkerblod samlade. Just som han satt sig slogs de höga metallbeslagna ekdörrarna upp av varsin knekt och Cakan kom in i rummet. Hans bleka hy och svarta gnistrande ögon framträdde mycket tydligt mot den kvinna stod bakom honom. Hon var längre än Cakan och hennes silverögon glimmande i hennes svarta skarpa ansikte. Hon liksom Cakan var insvept i sina fladdermusliknande vingar likt svarta lädermantlar. Hon var med utan tvekan Vanê, Caka över Rikets östra del.
Alla de församlade mörkerbloden reste sig nu som ett vid de bådas inträde i salen. Stegen från helvetets företrädare i denna värld ekade i salens tystnad. Cakan fortsatte genom salen till den bortesta kortsidan medan Cakân stannade vid den närmsta där hon satte sig, en gest som gav de samlade klartecken att åter sätta sig. Cakan däremot förblev stående. Cakans djupa röst bröt tystnaden
- I Mörkret växer styrkan, i Mörkret kan sanning ses. Låt Mörkret ge oss vägledning. Låt oss stärkas inför den Svarta Fursten. Låt Mörkrets Drottning, Svarta Ängel, du Aseriel lys upp vår väg med Eldens lågande Klinga, vi skall se till att dina tårar ej fällts förgäves. Vi är starka i mörkret.
Med dessa ord öppnades det råd som var Kâlens första.

Furst Karrack var nervös, mycket nervös. Han visste inte var han skulle göra av sina händer och när han tog i något insåg han att han svettades något fruktansvärt om dem. Han lade handen på svärdshjaltet men drog lika hastigt bort den. Han ville inte provocera de svarta knektarna som eskorterade honom istället för hans egna vakter han tvingats lämna vid ingången. En gammal slavinna gick framför honom och de två vakterna genom katedralens mörka tysta korridorer. Han försökta att inte tänka på vad som fått Cakan att kalla hit honom. Han visste inte om det var bra eller dåligt. Han hade ingen erfarenhet av mörkrets utvalda, framförallt inte med de utvaldas utvalde. Plötslig var de framme vid en dörr som bevakades av två knektar som uppträdde lika arrogant som alla de tjänare han mött i här i mörkrets tempel. Den ena av vakterna öppnar dörren och släpper ensam in Karrack.
Hans blick faller på en lång blek man vars ögon förefaller vara svarta glänsande ädelstenar. Det som Karrack först antog vara en svart mantel i läder inser han är ett par vingar. Karrack inser att han står inför den mäktigaste varelsen i Rikets västra del och att han stirrar denna av demoners blod i ögonen.
- Välkommen Karrack, säger Cakan med sin djupa stämma Karrack tycker sig se just en skymt av ett leende hos Cakan när han säger detta. Men det tänker han inte närmare på. Istället faller han ned på knä, trycker pannan mot den tjocka mattan som täcker golvet.
- Res dig, hör han Cakan säga och han reser sig långsamt. Han måste sansa sig. Han är furst Karrack, herre över ett av de största handelshusen i Riket. Cakans ögon möter honom.
- Jag har en uppgift åt dig. Cakans blick driver sig in i hans själ. Han kan inte slita ögonen från den svarta blicken, allt ljus tycktes dras in i de glittrande ögonen och lika plötsligt som den kom försvinner känslan.
- Detta är min vän, Kâlen, Cakan visar med ena handen på en ung man som stått just bakom till höger om Cakan i rummet hela tiden utan att Karrack märkt honom.
- Han skulle gärna vilja uppträda som er utsände i sydstaterna. Jag är säker på att ni godtycker.
Det fanns inget annat alternativ än att gå med på det så Karrack nickade försiktigt instämmande.
- Självklart, fortsatte Cakan, kan ni skicka med honom en rådgivare, det viktiga är att alla andra tror att Kâlen är er verkliga utsände.
Karrack studerade Kâlen. En ung man som han antog att de flesta kvinnor skulle finna attraktiv. Smal och något över medellängd med ett skarp ansikte med kalla blå ögon inramat av svart lockigt hår som föll över hans breda axlar. Han var klädd i mörka dyra stilrena kläder i rött och svart. I bältet hängde förutom en bältesväska och kniv en lång dolk och ett långt smalt svärd. Det här skulle nog arta sig gott. Bara denna Kâlen inte var en idiot och kunde spela med. Och om huset Karrack hade de västra mörkerbloden med sig, vad mer kunde man önska sig.
- Vi hade tänkt att Kâlen skulle bo hos er tills ni reser, vilket naturligtvis gör snarast möjligt.
- Givetvis, svarade Karrack. Han var inte längre nervös. Detta var underbart. Möjligheterna han såg framför sig bara växte. Just när han gick ut från rummet kom Kâlen och med ett leende som inte rörde annat än hans läppar sa han.
- Jag har hört att du har en mycket vacker dotter.