den första

att vara tom. att fyllas av tomhet. är det något som är möjligt? är det så att man kan urholkas på det sätt att det som är inte är? håglöshet kan man nog kalla den känsla som gör att jag skriver det här. Men det är väl en åkomma ej endast förunnad mig. att finna allt det som annars fyller en med glädje och kreativitet känns meningslöst. och är det inte så att det är känslan man har som är det som räknas.

Jag kan aldrig veta vad som är sant om mig själv. det är föränderligt. jag är föränderlig. att omvärdera är den andra konsten. Den efter den om insikten. den tredje är genomförandet.

I avsaknad av objektivitet är det bara ens subjektiva uppfattning som räknas. alltså är det nu en sanning att allt det jag annars finner viktigt är trivialt tjafs. Att denna känsla försvinner när denna känsla övergår till det som man kanske kan kalla mer glädjande, det mer ljusa, optimistiska. Och det är väl något som man kan hoppas infinner sig snart.

jag är fascinerad och avundsjuk på alla dessa som verkar klara av livet. Men det kanske inte är sant att de gör det. bara låtsas göra det. att känna att man älskar sin tilvaro, samtidigt som man känner att världen, den värld vi skapat, inte är gjord för en. att så gärna vilja ta del av den, vilja ha så mycket av den. känner sin begränsning . att aldrig kunna ta del av allt det man ser, anar och skymtar. känna att man bara vill ge upp. sluta tänka slippa jaga efter den tillfredställande upplevelsen som alltid skymtar, aldrig slår in.

så där står jag. vågar inget. bygger upp en värld omkring mig. Skyddande skuggvärld som lindrar sanningen. den man aldrig vågar se rakt på, bara från sidan  - så där lite i taget. bit för bit.

ibland ramlar allt för många bitar på plats och antingen tror man sig skåda gud, eller så bara drabbas man av panik och flyr. eskapism. att vara mer än varande. vara verkande. dock är det mer av flyende. vem vågar vara varande. Det är inget man får vara. trivialt verkande är idealet. där alla flyr från verkligt verkande, eller framförallt från sanningens helhet. Och då är trivialt verkande den enda möjligheten som återstår. det verkande som äter en innifrån. urholkar en och man fylls av tomhet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback