grupper
I en diskussion med Tomas framförde han en mycket intressant analys av ett problem (genus-/genusproblemet?) med strukturen dagens samhälle är att en grupp, den dominanta gruppen av vita heterosexuella män, inte ser sig själv som grupp. Alla andra grupper som kvinnor, invandrare, homosexuella ser sig som grupper och andra ser dem som grupper. Detta medan den dominerande gruppen är individer.
Enligt Tomas (via Tiina Rosenberg om jag förstod det rätt) måste den dominerande gruppen börja se sig själv som grupp, och de andra grupperna måste även de se den dominerande gruppen som en grupp, inte som en samlingindivider.
För mig, som tillhör denna dominerande grupp, är detta ett problem eftersom jag strävar efter att försöka se alla människor som individer. Jag tror inte att man ska försöka dela in folk i grupper. Jag tycker att alla människor ska ses som en grupp av individer. Det betyder inte att jag inte ser att det finns olika grupper av människor. De flesta (alla?) människor tillhör flera grupper vilket är en del av individens bakgrund. För mig kommer så att säga individen först, grupptihörigheten är sekundär. Problemet för de icke-dominerande grupperna är att deras gruppptillhörighet kommer före individen, grupptillhörigheten är primär. Jag vill att man ska arbeta för att alla människor primärt ska vara individer för varandra, grupper sekundärt.
Jag tror att det är precis detta synsätt Tomas och Tiina vill kritisera. Grupperna finns där och det måste erkännas. Att den dominerande gruppen inte erkänns som grupp är ett problem. Det ska lösas genom att även den gruppens grupptillhörighet blir primär.
Den lösningen betyder att man strävar efter att alla ska få det lika dåligt istället för att man strävar efter att alla ska få det lika bra. Det är som när man inser att man kan inte göra alla rika, då gör vi alla fattiga i stället. En sådan logik leder till att man istället för att sträva högre strävar efter att hålla nere alla som är för bra. Visst kan det vara svårt (för att inte säga ogörligt) att ändra samhällsstrukturen så att alla grupptillhörigheter är sekundära, men det är ett värdigt mål. Det är inget som säger att det är lättare att sträva efter att den dominerande gruppen ses på samma sätt som icke-dominerande grupper, men det är uppenbart att målet är ovärdigt.
Jag, som tillhör den dominerande gruppen står inför ett dilemma. Hur ska jag kunna hävda något utan att dömas som en av de dominerande? Antingen talar jag utifrån min erfarenhet och vad jag tycker är rätt. Eller så försker jag sätta mig in i andra grupper som jag inte tillhör och försöker förstå hur de ska hjälpas, men kan inte använda mina erfarenheter eftersom de anses vara infekterade av min grupptillhörighets privilegier. Jag får inte säga något för att jag tillhör gruppen som alltid säger saker. Den dominerande gruppen konstituerar världen. Jag vill inte dela in världen i grupper på det sättet. Det är dominerande individer, människor med makt på olika sätt som konstituerar världen (de olika upplevelsevärldarna). Dessa individer tillhör olika grupper varav vissa mönster kan urskiljas.
Ett problem med att tala om grupper är att grupperna framstår som allt. Det är ett samspel mellan individer i grupper och grupper av individer. jag vill lägga tonvikten individer, inte på grupper. Problemet med detta är att när att när bara individer betonas är det ofta så att individer ur icke-dominerande grupper missgynnas. Hur man ska komma åt det problemet tror jag det bästa sättet är att diskutera detta som problem. synliggöra problemet, medvetandegöra det. Däremot tror jag inte på att kvotera och lagstifta, reglera fram förändring. Åtminstone inte i första hand. Det är att konstituera grupper. Det man ska göra är att ge individerna så mycket makt som möjligt. Så att individerna kan bryta ned de gamla strukterna. Formella strukturer ska göras jämlika. Informella strukturer är tankestrukturer, för att ändra dem krävs att tankarna ändras. Frågan är hur ändras tankarna när lagarna/reglerna görs så att vissa grupper priviligeras. Jag skulle säga att gruppkänslan stärks och det blir attraktivt att tillhöra en priviligerad grupp. Men kanske också att grupperna vill hålla ute individer från gruppen (så det inte blir fler som konkurerar om den privligerade statusen. Detta är inte ett problem för gruppen kvinnor, men väl för alla andra grupper som inte är lika lätta att skilja åt. När är man t.ex. inte svart eller same). Hur lagar/regler förändrar tankemönstret skiljer sig antagligen mellan olika grupper och mellan olika individer (en grupp kanske ser det som bra men individen som tillhör gruppen kanske inte alls tycker det) vilket gör det mycket svårt att överblicka om det är en bra åtgärd.
Det argument jag tycker är det starkaste för att reglera för jämlikhet är att det tar tid att ändra ett samhälle. Och även om samhället förändras till det bättre missar individer denna förändring. Det är inte en stor tröst för kvinnan på 1800-talet att vi idag är mycket mer jämställda. Det är samma argument som att rikedom ska fördelas mellan männsikor lika. Vad gör man för individen nu?
när ska man inte reglera mer?
Problemet är att skilja mellan rättvisa som process och rättvisa i en punkt i tiden. Varje tidpunkt kan vara orättvis men processen rättvis. För individen är det viktiga att en annan fördelning är möjlig, att individen kan påverka sin situation till det bättre.
Man kan aldrig tillfredställa alla individers rättvisa i punkten nu. Däremot måste processerna vara snabba, en individ får inte missas för att processen går för långsamt. Frågan blir, vad vill individen. Det är olika för varje individ. Därför är demokrati viktigt.
Var är demokrati viktigt?
Enligt Tomas (via Tiina Rosenberg om jag förstod det rätt) måste den dominerande gruppen börja se sig själv som grupp, och de andra grupperna måste även de se den dominerande gruppen som en grupp, inte som en samlingindivider.
För mig, som tillhör denna dominerande grupp, är detta ett problem eftersom jag strävar efter att försöka se alla människor som individer. Jag tror inte att man ska försöka dela in folk i grupper. Jag tycker att alla människor ska ses som en grupp av individer. Det betyder inte att jag inte ser att det finns olika grupper av människor. De flesta (alla?) människor tillhör flera grupper vilket är en del av individens bakgrund. För mig kommer så att säga individen först, grupptihörigheten är sekundär. Problemet för de icke-dominerande grupperna är att deras gruppptillhörighet kommer före individen, grupptillhörigheten är primär. Jag vill att man ska arbeta för att alla människor primärt ska vara individer för varandra, grupper sekundärt.
Jag tror att det är precis detta synsätt Tomas och Tiina vill kritisera. Grupperna finns där och det måste erkännas. Att den dominerande gruppen inte erkänns som grupp är ett problem. Det ska lösas genom att även den gruppens grupptillhörighet blir primär.
Den lösningen betyder att man strävar efter att alla ska få det lika dåligt istället för att man strävar efter att alla ska få det lika bra. Det är som när man inser att man kan inte göra alla rika, då gör vi alla fattiga i stället. En sådan logik leder till att man istället för att sträva högre strävar efter att hålla nere alla som är för bra. Visst kan det vara svårt (för att inte säga ogörligt) att ändra samhällsstrukturen så att alla grupptillhörigheter är sekundära, men det är ett värdigt mål. Det är inget som säger att det är lättare att sträva efter att den dominerande gruppen ses på samma sätt som icke-dominerande grupper, men det är uppenbart att målet är ovärdigt.
Jag, som tillhör den dominerande gruppen står inför ett dilemma. Hur ska jag kunna hävda något utan att dömas som en av de dominerande? Antingen talar jag utifrån min erfarenhet och vad jag tycker är rätt. Eller så försker jag sätta mig in i andra grupper som jag inte tillhör och försöker förstå hur de ska hjälpas, men kan inte använda mina erfarenheter eftersom de anses vara infekterade av min grupptillhörighets privilegier. Jag får inte säga något för att jag tillhör gruppen som alltid säger saker. Den dominerande gruppen konstituerar världen. Jag vill inte dela in världen i grupper på det sättet. Det är dominerande individer, människor med makt på olika sätt som konstituerar världen (de olika upplevelsevärldarna). Dessa individer tillhör olika grupper varav vissa mönster kan urskiljas.
Ett problem med att tala om grupper är att grupperna framstår som allt. Det är ett samspel mellan individer i grupper och grupper av individer. jag vill lägga tonvikten individer, inte på grupper. Problemet med detta är att när att när bara individer betonas är det ofta så att individer ur icke-dominerande grupper missgynnas. Hur man ska komma åt det problemet tror jag det bästa sättet är att diskutera detta som problem. synliggöra problemet, medvetandegöra det. Däremot tror jag inte på att kvotera och lagstifta, reglera fram förändring. Åtminstone inte i första hand. Det är att konstituera grupper. Det man ska göra är att ge individerna så mycket makt som möjligt. Så att individerna kan bryta ned de gamla strukterna. Formella strukturer ska göras jämlika. Informella strukturer är tankestrukturer, för att ändra dem krävs att tankarna ändras. Frågan är hur ändras tankarna när lagarna/reglerna görs så att vissa grupper priviligeras. Jag skulle säga att gruppkänslan stärks och det blir attraktivt att tillhöra en priviligerad grupp. Men kanske också att grupperna vill hålla ute individer från gruppen (så det inte blir fler som konkurerar om den privligerade statusen. Detta är inte ett problem för gruppen kvinnor, men väl för alla andra grupper som inte är lika lätta att skilja åt. När är man t.ex. inte svart eller same). Hur lagar/regler förändrar tankemönstret skiljer sig antagligen mellan olika grupper och mellan olika individer (en grupp kanske ser det som bra men individen som tillhör gruppen kanske inte alls tycker det) vilket gör det mycket svårt att överblicka om det är en bra åtgärd.
Det argument jag tycker är det starkaste för att reglera för jämlikhet är att det tar tid att ändra ett samhälle. Och även om samhället förändras till det bättre missar individer denna förändring. Det är inte en stor tröst för kvinnan på 1800-talet att vi idag är mycket mer jämställda. Det är samma argument som att rikedom ska fördelas mellan männsikor lika. Vad gör man för individen nu?
när ska man inte reglera mer?
Problemet är att skilja mellan rättvisa som process och rättvisa i en punkt i tiden. Varje tidpunkt kan vara orättvis men processen rättvis. För individen är det viktiga att en annan fördelning är möjlig, att individen kan påverka sin situation till det bättre.
Man kan aldrig tillfredställa alla individers rättvisa i punkten nu. Däremot måste processerna vara snabba, en individ får inte missas för att processen går för långsamt. Frågan blir, vad vill individen. Det är olika för varje individ. Därför är demokrati viktigt.
Var är demokrati viktigt?
Kommentarer
Trackback